Plats i helvetet för kvinnor? Nej så är det inte.
”Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte stöttar varandra”. Så sa USAs utrikesminister Madelene Albright i kampanjen för Hillary Clinton. Albrights poäng var i grunden:
- Att kvinnor historiskt har haft svårare att nå maktpositioner
- Att solidaritet mellan kvinnor därför är viktig
- Att det var betydelsefullt att stödja en kvinnlig presidentkandidat
Det var alltså tänkt som ett retoriskt, halvt skämtsamt sätt att betona kvinnlig sammanhållning och politiskt engagemang. Hon fick en hel del kritik för det uttrycket.
Jag har alltid haft en kluven relation till det där citatet. Å ena sidan fångar det något sant – vikten av solidaritet i en värld där villkoren sällan är jämlika. Å andra sidan känns det både förenklande och exkluderande. För varför skulle just kvinnor bära hela ansvaret för att skapa förändring? Efter helgen har jag tänkt mer på det. Jag har en gnagande känsla över hur bedömningen av män och kvinnor är olika. En del hävdar att det handlar om synlighet och tar det ganska enkelt. Det är svårt att identifiera tydliga brister i hur uppdrag genomförs. Istället infinner sig en obekväm känsla.
För det vi ofta kallar “sakliga bedömningar” sker aldrig i ett vakuum. De formas av våra förväntningar, våra normer och våra – ofta omedvetna – föreställningar om vem som anses kompetent, trygg, ledarskapsmässig. Och gång på gång visar det sig att ribban inte alltid ligger på samma höjd. Kvinnor förväntas leverera lite mer, vara lite tydligare, lite mer samarbetsinriktade – men samtidigt inte för mycket av något.
Det är här jag tänker att det där gamla citatet, som Madelene Albright använde, behöver vridas ett varv.
För problemet är inte i första hand att kvinnor inte stöttar varandra tillräckligt. Problemet är att vi alla, oavsett kön, så lätt reproducerar samma mönster. Vi bedömer olika utan att märka det. Och plötsligt står vi där och fattar beslut som i efterhand känns svåra att riktigt motivera.
Därför tror jag att uppmaningen behöver vara bredare.
Inte att kvinnor ska stötta kvinnor – utan att vi alla behöver bli bättre på att lyfta varandra rättvist. Att stanna upp och fråga oss: hade jag gjort samma bedömning om personen varit någon annan? Hade jag värderat detta på samma sätt?
Det handlar inte om att alltid hålla med varandra, eller att aldrig kunna kritisera. Tvärtom det är viktigt att framföra kritik direkt till varandra men inte bakom ryggen.
För förändring sker sällan genom stora deklarationer. Den sker i de små besluten, i hur vi pratar om varandra, i vilka vi ger förtroende – och vilka vi omedvetet väljer bort.
Kanske är det inte en plats i helvetet vi behöver oroa oss för.
Kanske är det snarare risken att vi, utan att vilja det, fortsätter bygga en värld där vissa måste vara lite bättre än andra för att anses lika bra.
