Monica Greens blogg

Vi i Skövde kommun har nyligen haft en genomgång om hur artificiell intelligens (AI) kan påverka välfärden i framtiden. Det väckte många spännande tankar, frågetecken och ifrågasättande - för AI handlar inte bara om teknik. Det handlar om människor, om tid och om hur vi kan använda våra gemensamma resurser på bästa sätt. Det handlar om att personalen ska kunna jobba tryggare och lugnare samtidigt som våra äldre och sjuka får ett bättre omhändertagande.Att kunna frigöra mer tid till det mänskliga mötet. Att få mer tid till samtal, vårdpersonalen mer tid för omsorg och läraren mer tid för eleverna

Det är precis där AI kan göra skillnad.

Genom att ta hand om rutinuppgifter, analysera stora mängder data och ge oss bättre beslutsunderlag kan AI hjälpa kommunen att bli både mer effektiv och mer mänsklig.

Exempelvis kan digitala assistenter svara på invånares frågor dygnet runt, planeringsverktyg kan föreslå smartare scheman inom hemtjänsten, och beslutsstöd kan ge en mer rättvis och likvärdig bedömning i socialtjänsten.

Ett etiskt perspektiv – trygghet, rättvisa och tillit 

Samtidigt måste vi vara ödmjuka inför riskerna.När AI används i välfärden hanterar vi ofta känsliga uppgifter och människor i utsatta situationer. Därför behöver vi hela tiden ställa frågan: Hur påverkar det här människors trygghet och tillit till kommunen?

AI får aldrig ersätta det mänskliga mötet eller skapa nya problem. Om digitala system blir för krångliga, eller om besluten upplevs som anonyma och svårförklarliga, riskerar vi att öka ojämlikheten och minska förtroendet. Transparens, ansvar och etik måste därför finnas inbyggt i varje steg – från datainsamling till beslut.

Målet är inte att tekniken ska ta över, utan att stärka välfärdens mänskliga kärna.

Samarbete 

För att lyckas behöver vi fortsätta prata, lära och testa tillsammans. Vi behöver bygga kompetens, dela erfarenheter och våga pröva nytt – steg för steg. Framtidens välfärd kommer inte att skapas av algoritmer, utan av människor som använder tekniken med klokhet och hjärta. Så frågan är inte om AI kommer att förändra välfärden, utan hur vi tillsammans väljer att forma den förändringen.

Och i Skövde har vi alla möjligheter att göra det på vårt eget sätt – med omtanke, nyfikenhet och mod. Vi står dessutom på en stark grund. Högskolan i Skövde är en av Sveriges ledande aktörer inom AI-forskning, öppen källkod och samarbetar redan idag med både kommuner och företag för att utveckla framtidens lösningar.

Tillsammans kan vi bygga en välfärd där människans värme och teknikens kraft går hand i hand – till nytta för hela Skövde.

 Den senaste tiden har vi återigen sett hur hat, hot och ett allt hårdare debattklimat påverkar politiken – både nationellt och lokalt. Händelser som Anna-Karin Hatts avgång och vandalismen mot Skövdes kommunalråd Theres Sahlström har påmint oss om hur utsatta människor i politiken kan vara.

 För mig är detta inte bara en politisk fråga. Det handlar om vilka vi vill vara som samhälle, och om vilka värden som ska bära vår demokrati.

När hatet tar större plats i samtalet, tystnar andra röster. Och när människor tystnar, försvagas demokratin.

Därför har vi kommunfullmäktiges presidium tagit initiativ - jag som ordförande (S), tillsammans med mina två vice ordförande från KD och SD – går ut med en gemensam uppmaning för ett mer respektfullt samtalsklimat.

Varför tillsammans – inte var för sig?

 Det hade varit enklare att peka ut andra som problem och vinna kortsiktiga politiska poänger.

Men jag tror inte det hade gjort någon verklig skillnad.

 För att bryta en destruktiv spiral måste vi visa att det går att stå upp för demokratin tillsammans, trots att vi tycker olika i sak.

När företrädare från olika partier gemensamt markerar mot hot och hat – då visar vi att det här handlar om något större än partipolitik. Det handlar om respekt för människor och för vårt gemensamma uppdrag.

Det demokratiska samtalet måste försvaras

Jag märker själv hur tonen har hårdnat, inte bara i sociala medier utan också i det offentliga samtalet i stort.

Vi behöver påminna oss om att demokratin inte bara handlar om att rösta – utan om att kunna tala med varandra, lyssna, ifrågasätta och fortfarande visa respekt.

Vi kommer inte att tycka lika. Det är själva poängen med politik.

Men vi måste kunna mötas i hur vi pratar med och om varandra.

Jag hoppas att vårt gemensamma initiativ kan bidra till att fler vågar göra detsamma – i andra kommuner, i föreningar och i vardagen.

Det börjar alltid någonstans.

En uppmaning

 Vi har alla en roll i att forma tonen i samhällsdebatten.

Tänk efter innan du delar, kommenterar eller skriver något.

Skulle jag kunna stå för det här om personen stod framför mig?

Om svaret är nej – skriv om eller låt bli.

 Demokratin är stark när vi vårdar den.

Och ibland är det mest modiga vi kan göra att mötas – inte för att vi tycker lika, utan för att vi vet att samtalet är värt att försvara.

Förtydligande eftersom jag får frågor om varför jag hänvisar till den preliminära rapporten och inte lämnar egna synpunkter. Det är för att vi inte ska lämna några som helst åsikter. I ODIHRs riktlinjer framgår tydligt att den enskilde observatören inte ska lämna eller publicera några egna värderingar och slutsatser om valet och valdagen.

Jag sitter på en trång buss på väg från Ohrid, där jag under helgen observerat lokalvalen, tillbaka mot huvudstaden Skopje.

Bussen slingrar sig fram på krokiga vägar, förbi vägarbeten och över bergstoppar. De här timmarna utan uppkoppling ger tid för reflektion över den gångna veckan.

Valet i de 81 kommunerna har genomförs, men valdeltagandet nådde inte upp till 50 procent av de röstberättigade. De iakttagelser vi OSSE-observatörer gjort har sammanställts i en gemensam preliminär rapport. Under gårdagens presskonferens kunde konstateras att valet var välorganiserat och genomfört på ett professionellt sätt.

De tolv vallokaler jag besökte i Ohrid fungerade i enlighet med den preliminära rapporten. Det märktes tydligt att tjänstepersonerna i varje vallokal var väl förberedda, utbildade och fast beslutna att göra ett bra jobb. Alla väljare visade ID-handling, fick lämna fingeravtryck och i röstlängden fanns foto på samtliga väljare bredvid namnen – ett tydligt tecken på hur långt utvecklingen har kommit när det gäller ordning och kontroll.

De flesta väljare jag mötte visade stor respekt för sin rösträtt. Makedonier i allmänhet verkar dessutom vara mycket artiga – nästan alla hälsar på varandra med ett handslag.

Att valdeltagandet ändå blev så lågt tänker jag inte spekulera i just nu, efterom jag inte ska uttala mig offentligt om det. Det finns säkert flera förklaringar till det. Klart är i alla fall att det kommer att hållas en andra valomgång i flera kommuner, eftersom ingen borgmästarkandidat fick över hälften av rösterna.

Jag lade dock märke till att kvinnor ofta har en central roll i vallokalerna – de tar ansvar, organiserar och ser till att allt fungerar. Men ibland kan intrycket lura en. När jag kom in i kommunhuset där rösträkningen pågick under natten tyckte jag först att könsfördelningen verkade jämn. Men när jag räknade efter visade det sig vara tio män och fyra kvinnor. Jag skrattade lite för mig själv och räknade en gång till, med samma resultat.

Ikväll ska vi träffa de övriga cirka 250 observatörerna som varit utspridda över hela Nordmakedonien. Det ska bli mycket intressant att ta del av deras intryck och erfarenheter.

I morgon, onsdag, packar jag väskan igen och beger mig hemåt.

Det ska bli skönt. Borta bra, men hemma bäst!

Vid sextiden i morse lämnade vi det lilla hotellet för att kunna följa öppningsceremonin  i vallokalen. Det är en del procedurer som vi observerar och som ska vara klara innan de slår upp dörrarna för väljarna. Som jag skrev igår befinner jag mig i Ohrid i sydvästra delen av Nordmakedonien. Under valdagen åker vi runt och gör stickprovskontroller i vallokalerna som varierar i storlek, från 1500 väljare till 10 väljare. Vi pratar med tjänstepersonerna och med de väljare som söker kontakt med oss. Vi ska på inga villkor lägga oss i valet eller kommentera hur processen går. Men det är fantastiskt roligt att se alla glada intresserade människor. Alla är dessutom otroligt artiga. Det finns många väljare som kommer in i vallokalen och hälsar i hand på samtliga i lokalen innan de går fram för att visa id och få sina röstsedlar som de sedan går bakom en skärm och fyller i. Just nu tar vi en lunchrast för att äta och vila lite, så att vi ska orka resten av dagen och halva natten. 

Valet gäller alla 81 kommuner inklusive huvudstadsområdet Skopje, det finns cirka 1 832 415 registrerade väljare. Valkampanjen har riktat in sig på lokal samhällsstyrning: kommunala tjänster, infrastruktur, trafik, planering, korruption osv.  Om ingen kandidat för borgmästarposten når över 50 % i första omgången, blir det omval (andra omgång) den 2 november 2025, i de kommunerna. 

Återkommer i morgon med mer information men jag kan inte nog betona att vi obseratörer inte ska uttala oss om någotsom inte ännu är offentligt.

Några av mina kollegor och jag har anlänt till sydvästra delen av Nordmakedonien, i den fina staden Ohrid. Vi har blivit introducerade av de två långtidsobservatörerna som varit här en månad och följt valkampanjen som avslutades officiellt vid midnatt igår den 17 oktober. Vi lär känna vårt ansvarsområde genom att söka upp vallokalerna så att vi vet var de finns när vi gör stickprovskontroller på valdagen. Vi ansvarar både för vallokaler inne i staden där vallokalerna ofta är belägna bredvid varandra i skolor samt i små vallokaler i byarna runtomkring i glesbygden. Till exempel besökte vi en bytte liten vallokal inrättad i en nedlagd  livsmedelsbutik som på bilden. 

Förutom att Nordmakedonien som land är angeläget om att valet ska vara så demokratiskt som möjligt är det också viktigt att följa internationella rekommendationer inte minst för att kunna ta steg mot ett EU-medlemskap. 

Några av kriterierna som krävs är att det finns opartisk media men precis som i många andra länder finns det ekonomiska intressen och även partipolitiska påtryckningar som kan påverka medias rapportering.

Ett annat kriterie är jämställdhet men som jag skrev i ett tidigare blogginlägg är kvinnor underrepresenterade. Könsstereotyper, bristande synlighet i medier och svagt stöd inom partistrukturerna fortsätter att hindra kvinnors politiska deltagande.

ODIHR:s preliminära bedömning som jag hänvisar till visar att de tekniska förberedelserna för valet fungerar väl, men att det politiska klimatet är fortsatt spänt, rättssäkerheten i valprocessen behöver stärkas, partipolarisering präglar landets demokratiska miljö.

Valet i morgon den 19 oktober blir ett viktigt test av lokaldemokrati och ett test av Nordmakedoniens politiska mognad inför EU-närmande. I morgon blir en lång, viktig, intressant dag. Ser fram emot den.

När jag gick en kort promenad från hotellet i Skopje till dagens briefing noterade jag en mängd av manliga statyer. Alltså inte bara krigshetsaren, massmördaren och våldsverkaren Alexander den store som syns på bilden.

Det är inte säkert att de hundratals manliga statyer hänger ihop med att kvinnor fortfarande är underrepresenterade i det offentliga och politiska livet i Nordmakedonien.

Det finns krav på att kvinnor ska finnas med som kandidater på listorna till kommunfullmäktige, men tidigare rapporter från ODIHR konstaterar att partier ofta uppfyller de formella kraven utan att aktivt stödja kvinnors politiska deltagande.

Bristen på befordran av kvinnor är enligt OCSE inom partiernas ledningsstrukturer, könsstereotyper, begränsad synlighet i medierna samt avsaknaden av ekonomiskt eller logistiskt stöd är fortsatt de viktigaste hindren för kvinnors fulla politiska deltagande.

Dessutom har en antirörelse har vuxit fram, och uttrycket ”jämställdhet mellan könen” ersätts allt oftare med ”lika möjligheter för kvinnor och män”.

Av de 81 borgmästare som valdes år 2021 är endast två kvinnor, däribland Danela Arsovska, nuvarande borgmästare i Skopje. Det innebär en minskning jämfört med valet 2017, då sex kvinnor valdes till borgmästare.

År 2024 blev Gordana Siljanovska-Davkova landets första kvinnliga president. Men antalet kvinnor i parlamentet och ministerposter som innehas av kvinnor har minskat.

Endast 32 av de 309 borgmästarkandidaterna (10,4 %) i lokalvalet den 19 oktober är kvinnor. Av de 577 kandidatlistorna till kommunfullmäktige utgör kvinnor 45,1 % av kandidaterna och leder 107 listor (18,5 %).

Nordmakedonien har ratificerat CEDAW (FN:s konvention om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor). Landet har också antagit lagen om lika möjligheter för kvinnor och män samt lagen om förebyggande och skydd mot diskriminering.

Nordmakedonien har utvecklat flera strategiska dokument och handlingsplaner för genomförandet av Istanbulkonventionen. Men i praktiken är det svårare. 

Flera civilsamhällesorganisationer i Nordmakedonien är aktiva inom kvinnors rättigheter och genusfrågor, bland andra FNs organisation UN women, Women’s Alliance, HERA, Helsingforskommittén samt Föreningen för emancipation, solidaritet och jämlikhet mellan kvinnor.

Kort sagt: Nordmakedonien har gjort framsteg på nationell nivå – men jämställdheten i politiken stannar ofta vid pappret. Den verkliga kampen pågår lokalt, i kommunhusen, i partiernas nomineringskommittéer och i vardagslivet för kvinnliga politiker.

Det närmars sig lokal och regionalval i Nord Makedonien 🇲🇰 landet har bjudit in internationella valobservatörer via OSSE och Odhir. Sverige tar sitt ansvar och skickar ett stort gäng valobservatörer via myndigheten Folke Bernadotte akademin, FBA, som arbetar med internationell freds och säkerhetsfrågor. Jag är en av de 30 talet Svenskar som idag är påväg till Skopje. Naturligtvis behöver vi sätta oss in i Makedonien och dess historia för att förstå vad som pågår just nu. Därför har vi mycket bakgrundsfakta att läsa på.

Efter kommunismens fall i början av 1990-talet hölls flerpartival i alla Jugoslaviens republiker. I Makedonien röstade över 90 procent för självständighet i en folkomröstning 1991. De nya regeringarna satte tidigt upp målen om medlemskap i NATO och EU, men vägen dit har varit fylld av politiska och regionala konflikter.

Under 1990- och 2000-talen präglades landet av tvister om identitet, språk och internationellt erkännande. År 2001 utbröt ett väpnat uppror mellan den makedonska staten och den albanska minoriteten, vilket avslutades genom Ohridramavtalet. Det stärkte minoriteternas rättigheter och lade grunden för en mer inkluderande stat.

Den politiska scenen dominerades länge av Demokratiska partiet för Makedoniens nationell enighet (VMRO-DPMNE) under Nikola Gruevski och Socialdemokratiska unionen (SDSM). En djup kris bröt ut 2015 när en omfattande avlyssningsskandal avslöjades, vilket ledde till EU-medling och nyval. Zaev bildade regering 2017 och inledde förhandlingar med Grekland om landets namn.

2018 enades Grekland och Makedonien om det nya namnet Republiken Nordmakedonien, vilket öppnade vägen till NATO-medlemskap 2020 och återupplivade EU-processen. Men förhandlingarna mot EU stoppades snart igen, denna gång på grund av en tvist med Bulgarien om språk och historia.

De senaste åren har politiken fortsatt att skifta. I valet 2024 vann VMRO-DPMNE och Gordana Siljanovska-Davkova blev landets första kvinnliga president. Regeringen har lovat ekonomisk tillväxt och kamp mot korruption. Samtidigt är landet fortsatt splittrat kring EU-förhandlingarna, då de konstitutionella ändringar som krävs för att erkänna fler minoriteter ännu inte har antagits.

Nordmakedonien visar hur demokratisering, etnisk mångfald och europeisk integration är sammanflätade – och hur svåra men nödvändiga kompromisser formar landets framtid.

Jag ska blogga mer om detta spännande land de närmaste dagarna. Men jag ska inte kommentera själva valet, vare sig hur det sköts eller valutgången. 

Det blir allt tydligare hur var och en av oss fastnar i reals, filmer och ”nyheter” i våra telefoner och läsplattor. Trots att ambitionen var att bara kolla någon minut på Insta, så går det en halvtimme eller en timme på TikTok, YouTube, X, Instagram och Facebook. Jag hör ofta uttrycket ”oj, jag skulle bara läsa mina mejl men har slösat bort två timmar på att slötittat på oväsentligheter”. Det känns ganska oskyldigt men att vi påverkas av det vi ser är helt uppenbart. Allt fler tror att det är sant det som visas och påstås i de olika plattformarna och blir förnärmade om någon säger -har du faktakollat? 

Varför skulle annars så många företag, partier och organisationer satsa allt mer på att nå oss i sociala medier? Numera går det inte går att skilja på vilka filmer som är verkliga eller vilka som har tillverkats för att påverka oss. 

Algoritmer på plattformar som Facebook, X (Twitter), TikTok och YouTube prioriterar innehåll som väcker reaktioner — ilska, rädsla, upprördhet — eftersom det får fler att stanna kvar längre. Men sådant innehåll är inte alltid sant. Det gör att falsk eller vinklad information får större spridning än nyanserade fakta.

I min egen omgivning har jag noterat åsiktsförändringar som går att koppla till ökat användande av sociala medier. Risken för splittring av samhället och polariseringen är ett stort problem för ett öppet demokratiskt samhälle.

När kvinnor, män, unga, gamla och barn sätter sin tilltro på det som händer i telefonen i fickan går det inte längre att komma med torra fakta som visar på vilken av bakgrundsfakta.. 

När ett parti, organisation, företag eller en rörelse har resurser att systematiskt påverka flöden — genom fejkade konton och koordinerade kampanjer — kan de skapa en illusion av majoritetsopinion.

Det betyder att människor får en skev bild av vad “alla andra tycker”, vilket påverkar både samtalstonen och hur vi röstar. Om vi slutar kunna skilja på vad som är sant och falskt, förlorar demokratin sin kompass.

Faktakoll handlar inte om att “vinna en debatt”, utan om att skydda vår gemensamma verklighet — det som gör att vi kan föra samtal, fatta beslut och bygga tillit mellan människor.

USA är ett tydligt exempel: där har polariseringen och desinformationen lett till att människor lever i helt olika informationsvärldar. Det gör kompromisser och dialog nästan omöjliga.

Om vi inte är vaksamma, kan samma mönster uppstå här — där svenska väljare får helt olika bilder av verkligheten beroende på vilket flöde de följer.

Min slutsats är att var och en av oss behöver ta det vi ser med en nypa salt men det är också en uppmaning till samhällsintresserade och politiska partier av olika slag att engagera sig mer i sociala medier. 

Bilden är från maktbarometernhttps://medieakademin.se/maktbarometern/

I helgen har S-kvinnor haft en fantastisk kongress i Uppsala. Sitter på tåget påväg hem men har svårt att göra en sammanfattning efter det hände så mycket. Högt och lågt har diskuterats från feministsik utrikespolitik och fred på Gaza till fungerande bostader för alla, orättvis funkisskatt, stöd till barnfamiljer och mycket annat spännande. 

Sverige behöver en feministisk regering som sätter välfärden i centrum och genomför jämlika reformer som driver samhället framåt. Det har vi inte nu. Istället har vi sett nedskärningar, ökade samhällsklyftor och en tillbakagång för jämställdheten. Priset på mat inklusive falukorven rusar och vardagen i stort blir dyrare, det drabbar barnfamiljer och inte minst kvinnor. Barnbidraget har urholkas och det blir allt svårare för föräldrar att få vardagsekonomin att gå ihop. 

Jämställdhetspolitiken har försvagas – våldet mot kvinnor får inte de resurser som krävs och arbetsvillkoren för kvinnor i välfärden 

försämras. Kvinnorna och barnen betalar priset för regeringens ständiga felprioriteringar. Kongressen har konstaterat att Sverige behöver en feministisk regering som stärker stödet till barnfamiljer i stället för att sänka skatten för dem som redan har det gott ställt. 

När världen rustar upp måste vi påminna oss om att trygghet inte skapas genom fler vapen. 

Krig slår alltid hårdast mot de mest utsatta – kvinnor, barn och människor som redan lever i utsatthet Sverige ska inte bli en plats för kärnvapen, varken i fred eller i krig. I stället behöver vi investera i det som verkligen bygger säkerhet vilket är klimatsatsningar, åtgärder för

jämlikheten och en hållbar utveckling.

.

Det är dags att återupprätta den feministiska utrikespolitiken igen. Det bygger på dialog, diplomati och fred, och som ger kvinnor en självklar plats vid förhandlingsbordet. Fred och jämställdhet går hand i hand och behövs mer än någonsin. Att stå upp för fred är ett ansvar och en etisk skyldighet gentemot både vår egen befolkning och kommande generationer.

Israels regering har svarat urskillningslöst och har jämnat stora delar av Gaza med marken. Barn svälter ihjäl i Gaza. Sjukhus kollapsar, mattransporter blockeras och hela familjer bombas i sina hem. Nu har även en ockupation inletts av Gaza City. I kriget som pågår betalar kvinnor och barn det högsta priset. Ofattbart många har dödats eller 

skadats, livslängden har rasat och hungern är akut. Kvinnor bär ansvaret för familjer, men tvingas ofta äta sist om ens alls. Gravida får inte vård och en majoritet av de gravida och ammande är undernärda. 

De krigsbrott och folkrättsbrott som Israel gör sig skyldiga till dagligen måste få konsekvenser. 

FN:s expert varnar för etnisk massrensning av palestinier. Vi måste våga och orka stå upp för internationell rätt. Folkmordet måste stoppas.  Sverige ska varken bidra eller sko sig på pengar som bidrar till att bekosta det folkmordet i Gaza.

.

När Skaraborgs allehanda, SLA, kontaktade mig inför en intervju om den pågående bröllopsboomen och borgerliga vigslar berättade jag flera fina upplevelser. Jag hjälpte till med några foton, dels från taket på Stadshuset och dels hemma i en trädgård. Det blev en bra artikel om efterfrågan på oss vigselförrättare och om olika vigslar genom åren. 

Däremot fanns en arkivbild på mig med en brosch, ett fint orange keramikhjärta. Det köpte jag för länge sedan i en hantverksby, eftersom orange är FNs färg mot mäns våld mot kvinnor. Det har alltså inget att göra med det lokala Skövde Partiet att göra. Sedan de började använda ett orange hjärta som symbol har jag slutat använda min brosch.  

Jag reagerade så negativt på bilden så jag kontaktade SLA och det var inga problem för dem att byta arkivbild på mig, det är jag tacksam för.

Varför reagerade jag så mycket? 

Förmodligen för att jag varit medlem i socialdemokratiska partiet i 45 år och stod inte ut med tanken på att bli förknippad med ett lokalt parti utan sammanhang utanför egna kommunen.

Vi lever i en demokrati, vi är fria att tycka vad vi vill och jag respekterar de som tycker annorlunda. Det är till och med viktigt att stå upp för allas rätt att tycka olika.

"Jag ogillar vad du säger, men jag är beredd att gå i döden för din rättighet att säga det." ("I disapprove of what you say, but I will defend to the death your right to say it.") som Evelyn Beatrice Hall år 1906 skrev som en sammanfattning av Voltaires uppfattning. 

Jag vill bli förknippad med partier som står upp för alla människor lika värde oavsett var de bor eller är födda. För mig är det viktigt att vi finns i ett större sammanhang utanför kommungränsen, regionen och Sverige. 

Solidaritet växer ur insikten att vi alla är beroende av varandra. Det goda samhället byggs i samverkan, med ömsesidig hänsyn och respekt. Alla ska ha samma rätt och möjlighet att påverka, alla ska ha samma skyldighet att ta ansvar.

Demokratins ideal ska prägla hela samhället och människors önskan att leva sina liv. Vår gemensamma vilja, i en fri och öppen debatt och uttalad i demokratiska val, är alltid överordnad andra maktanspråk och intressen. Demokratin har därför företräde före marknaden. Genom demokratin bestämmer medborgarna vad som ska styra samhällsutvecklingen och hur uppgifter och ansvar ska fördelas mellan det gemensamma och det enskilda, mellan det offentliga och marknaden.

Varje kvinna och man har som medborgare, löntagare och konsument har rätt och möjlighet att påverka framtiden. Fackföreningar, folkrörelser, ideella föreningar, bildningsorganisationer, miljörörelser, konsumentorganisationer och olika föreningar är viktiga för att bredda och fördjupa demokratin.

Hoppsan, där spånade jag iväg över min reaktion men nu ska jag gå ut och klippa gräset igen. 

På en av mina många promenader i Sommarsverige går jag förbi en förskola och ser glada barn leka på gården. Det slår mig hur mycket som faktiskt står på spel inför framtiden. Att dessa barn, oavsett kön, ska få växa upp i ett samhälle där de har samma möjligheter, rättigheter och friheter borde vara en självklarhet. Men så är det inte.

Sverige har länge varit ett föregångsland i jämställdhetsfrågor. Redan på 70-talet genomfördes tre avgörande reformer: särbeskattning, barnomsorg och föräldraförsäkring. Det lade grunden för kvinnors självständighet och deltagande i arbetslivet.

Men vi är inte i mål. Kvinnor har fortfarande lägre inkomster och pensioner än män. Många går ner i arbetstid för att ta hand om barn eller äldre anhöriga. Färre kvinnor når höga chefspositioner. Det här är inte bara orättvist – det är ett samhällsproblem. Dessutom pågår fortfarande våld i hemmen och mäns våld mot kvinnor är en global pandemi. 

Sverige behöver en feministisk politik som vågar prioritera jämställdhet – både hemma och internationellt. Vår tidigare feministiska utrikespolitik inspirerade andra länder att följa efter, men idag ligger Sverige tyst medan andra kliver fram. Länder som Spanien, Kanada och Mexiko visar att det går. Då borde vi kunna göra det igen.

Ett jämställt arbetsliv är avgörande. Därför behövs investeringar i barn- och äldreomsorg – också på kvällar och helger. Så att fler kvinnor kan arbeta heltid och nå ekonomisk självständighet. Vi måste förbättra villkoren i välfärden, där många kvinnor jobbar, och säkerställa att heltid och rimlig arbetsbelastning blir norm.

Jämställdhet är en grundläggande mänsklig rättighet – men också smart politik. Att varje människa får möjlighet att nå sin fulla potential stärker både rättvisa och tillväxt. Sverige kan bättre – och måste våga leda igen. För framtidens barn här i Skaraborg – och för oss alla.

Monica Green 

Socialdemokrat 

För allra första gången har jag målat en tavla. Det är absolut inget avancerat konstverk, men det är mitt – och det känns fint att ha skapat något med pensel och färg. Anledningen är att Kulturarbetscentrum (KAC) har bjudit in till en konstutställning på temat ”Hyllning till Rosa Huset”. Utställningen äger rum den 18 juni i samband med Kultur på innergården, där det även bjuds på musikframträdanden av Bo och Sören Frid.

Just nu känns det faktiskt lite mer hoppfullt kring Rosa Husets framtid än det gjorde förra sommaren, när de dystra beskeden kom om uppsägningar och möjlig försäljning.

Nu har ett nytt kapitel börjat ta form. Kommun­direktören har fått i uppdrag att utreda den långsiktiga användningen av fastigheten Tor 2 – mer känd som Rosa Huset. Det ger åtminstone en tidsfrist och en chans att tänka större.

Under det senaste året har engagemanget från allmänheten och de kulturföreningar som verkar i Rosa Huset tydligt visat vilket värde byggnaden har – inte bara som en kulturhistorisk plats, utan som en levande mötesplats i Skövde.

Det vore fantastiskt om det gick att hitta vägar för en varsam renovering och ett långsiktigt bevarande av denna vackra 1800-talsbyggnad. Än är inget säkert – men visionerna finns.

Rosa Huset skulle kunna bli ett permanent föreningshus, där lokala kultur- och samhällsföreningar ges möjlighet att bedriva verksamhet för barn, unga, äldre – ja, för hela Skövdes befolkning.

Ett sådant föreningshus skulle fungera som en inkluderande och mångsidig mötesplats. Här skulle musik, teater, konst, hantverk, språk, historia och ideellt engagemang kunna samlas under ett tak. Det skulle stärka det civila samhället, bidra till social hållbarhet och göra kulturen till en naturlig del av vardagen.

För att göra detta möjligt behövs en klok och hållbar investering. Det första steget är en noggrann analys av byggnadens skick och renoveringsbehov – och därefter en dialog mellan kommunen och de föreningar som redan idag ger liv åt huset.

Med rätt strategi och finansiering kan Rosa Huset fortsätta vara en unik och betydelsefull del av Skövdes kulturarv – inte som en kostnad, utan som en investering i gemenskap, identitet och delaktighet.

 De senaste veckorna har vi haft en mediadebatt i Skövde/Skaraborg utifrån en uppfattning om att löneskillnaderna mellan kvinnor och män är kvinnornas egna fel. Det är bra att alla är medvetna om löneskillnaderna men att skuldbelägga kvinnorna är både sorgligt och bedrövligt. Kvinnor drar ett tungt och tjänar mindre än män under en livstid. Det finns många förklaringar till det. Det är inte kvinnorna som valt. 

Visst finns ett individuellt ansvar i hur vi fördelar arbete och familjeliv, men vi kan inte blunda för att kvinnor fortfarande tar ut betydligt mer föräldraledighet och vab, arbetar mer deltid och oftare jobbar i låglöneyrken. Är det verkligen en slump att dessa mönster upprepar sig generation efter generation? Knappast. Det handlar om strukturer i samhället och förväntningar på kvinnor att de ska vabba mer och arbeta deltid. 

Många kvinnodominerade yrken, särskilt inom vård och omsorg, är både lågavlönade, tunga, slitsamma och stressiga dessutom erbjuds färre heltidstjänster än mansdominerade yrken. Att säga att kvinnor ”väljer” att tjäna mindre blir därför missvisande. Det handlar om arbetsmarknadens struktur, inte bara om individuella beslut.

Trots att vi uppfattas som ett jämställt land visar statistik från Medlingsinstitutet att det fortfarande finns en oförklarad löneskillnad mellan kvinnor och män. Kvinnor får i genomsnitt 30 % lägre pension än män, enligt Pensionsmyndigheten. 

Att lyfta detta är inte att ta på sig ”offerkoftan”, utan att påtala ett samhällsproblem som vi tillsammans måste lösa.

Om vi vill ha verklig jämställdhet, med samma möjligheter för kvinnor och män att göra sina egna val, måste vi erkänna att ekonomiska skillnader utgörs av mönster och strukturer som påverkar oss alla. Hoppas vi kan hjälpas åt att ändra på dessa förutsättningar. 

För 30 år sedan var jag i Peking vilket jag skriver om i boken Lyft varandra. Det var fantastiskt där 30 000 deltagare från hela världen samlades. Det blev en skjuts för jämställdhetsarbetet i världen.  Då var regeringsrepresentanter, akademiker och kvinnorättsrörelsen överens. Alla kände att det är gemensam kamp och en gemensam värdegrund som gjorde att dokumentet kunde antas och är tillsammans med FN:s kvinnokonvention är de två ledande dokumenten på området. Det ledde till jämställdhetsarbetet tog fart i många länder, och att frågor som mäns våld mot kvinnor lyftes på ett sätt som inte tidigare gjorts globalt. 

Den är fortfarande ett av de mest progressiva globala dokumenten för jämställdhet. Det satte ljuset på våld mot kvinnor och flickor, hur vanligt förekommande det är och att  det behövdes lagstiftning vilket också blev resultatet i många länder. Även könsuppdelad statistik, som är så viktig för jämställdhetsarbetet, blev bättre efter Pekingplattformen. En tredje sak är flickors möjlighet att gå i skolan och skaffa sig en utbildning. 

Det har faktiskt skett stora framsteg under de 30 åren som har gått sedan Pekingplattformen antogs. Bland annat gäller det att andelen flickor i världen som har tillgång till utbildning har ökat, mödradödlighet, barnäktenskap och kvinnlig könsstympning har minskat.

Det har gått framåt. Det gäller flickors utbildning, och könsstympning, och kvinnors och flickors fattigdom har sjunkit. Vad gäller representation är i dag 30 procent av världens parlamentariker kvinnor, å andra sidan är det alltså fortfarande 70 procent som är män. Kvinnors ekonomiska rättigheter har gått långsamt framåt vad gäller löneskillnader och kvinnor utför fortfarande till stor del det obetalda arbetet i hemmen. Fler känner till att det används sexuella övergrepp som ett vapen i konflikt. Men vi ser bakslag efter bakslag i land efter land, och även i demokratiska länder finns det rörelser som har en mer värdekonservativ syn på kvinnor och flickor. 

Tyvärr går det bakåt med rasande fart just nu. 30 år efter Pekingplattformen ökar hoten mot flickors och kvinnors rättigheter är betydligt större än på länge i visar rapporten Women’s Rights in Review 30 Years after Beijing. I vart fjärde land att kvinnors rättigheter trycks tillbaka. En kvinna eller flicka dödas av en partner eller någon i hennes egen familj var tionde minut. Dessutom har antalet kvinnor och flickor som lever i ett konfliktområde ökat kraftigt under det senaste årtiondet.

Detta är inte acceptabelt. 

Det är en ständig kamp för att inte låta skydd av kvinnor och flickor försvagas. Konservativa krafter i Irak var på väg att låta så små barn som nioåriga flickor få gifta sig – efter stora protester från irakiska kvinnorättsorganisationer ska en flicka vara 18 år för att få gifta sig. Dock kan en domare ge tillåtelse att en flicka gifts redan vid 15 års ålder. Hatet och hotet mot kvinnor som är människorättsförsvarare har blivit allt grövre, inte minst digitalt, och likaså mot journalister och politiker.

Vi som strävar för jämställdhet vet när det blir mer kriser och konflikter i världen då sätts jämställdhetsfrågor och kvinnors och flickors rättigheter ofta åt sidan, och vi vet också att i kriser och konflikter så ökar våldet mot kvinnor och flickor liksom, antalet barnäktenskap och fler flickor riskerar att könsstympas, detta kan förvärras ytterligare nu när USA har stoppat sitt bistånd.

Dags för oss alla att reagera. 

Idag startar FNs kvinnokonferens CSW69 i NewYork. Vi har väldigt mycket att ta tag i. UN Women presenterar i sin nya rapport  "Women’s Rights in Review 30 Years After Beijing" situationen för jämställdhet. Flera länder rapporterar om ökade hot mot kvinnors rättigheter. Detta gäller t.ex. högre nivåer av diskriminering mot kvinnor och sämre juridiskt skydd samt mindre finansiering för jämställdhet. Kvinnor och flickor som lever i utsatthet i kris och konflikt har ökat med 50 procent. Kvinnliga människorättsförsvarare vittnar om trakasserier, hot och våld.  

Var tredje kvinna saknar ett eget arbete. Var tredje kvinna har därför inte makten över sitt eget liv. Det är en svindlande siffra. 

Vi ser hur det får allvarliga konsekvenser för jämställdheten i världen, och främst påverkar det kvinnors inkomster och allmänna hälsa. Dels att kvinnor diskrimineras på arbetsmarknaden, vilket förhindrar möjligheten att växa och utvecklas i yrkeslivet. Dels att kvinnor fortfarande bär den största bördan när det gäller obetalt arbete i hemmet. I genomsnitt spenderar kvinnor fyra timmar mer per dag på hushållsarbete än män.  

Kvinnor lägger mer tid på att laga mat, städa, tvätta och ge omsorg till barn och äldre än vad män gör. Det är tid som tas från att arbeta, göra karriär eller engagera sig politiskt.

Men idag ser vi att reformtakten har stannat av även i Sverige. Enligt en rapport från Sveriges Kvinnoorganisationer står utvecklingen för kvinnor still eller har till och med gått bakåt på flera centrala områden.

Kvinnors kompetens och arbetskraft behövs mer än någonsin, inte minst i den gröna omställningen. Lika viktigt är det givetvis att lika arbete ska betyda lika lön. En egen inkomst är frihet, trygghet och möjligheten att välja ett eget liv. Vi behöver nu ge alla kvinnor samma förutsättningar som män att delta på arbetsmarknaden.

Globalt är kvinnors mänskliga rättigheter under attack", säger FN:s generalsekreterare António Guterres . "Istället för att stärka mänskliga rättigheter, ser vi ökande misogyni. Tillsammans måste stå starka i vår tro på mänskliga rättigheter, jämställdhet och alla kvinnors och flickors egenmakt", fortsätter Guterres. 

Även om kvinnor tagit fler ledarskapspositioner och större plats i offentligheten är framstegen få och takten långsam. Dessutom är kvinnliga politiker, journalister och människorättsaktivister mycket mer utsatta för hot och har, än sina manliga motsvarigheter, inte minst digitalt. 

Vi hör dagligen om de ökade bakslagen för kvinnors och flickors rättigheter runt om i världen. I förhandlingar i FN och i EU stoppas skrivningar om jämställdhet och kvinnors rättigheter.

Diskriminering av kvinnor är djupt rotad i ekonomiska och samhälleliga strukturer. Försvagade demokratiska institutioner går hand i hand med bakslag för jämställdhet. Nu motarbetas de framsteg och de överenskommelser som gjorts om kvinnorättsfrågor.  

En av dessa internationella överenskommelser är den så kallade Pekingplattformen som antogs vid FN:s kvinnokonferens i Peking 1995. Detta globala jämställdhetsdokument är fortsatt ett av de mest progressiva för kvinnors och flickors rättigheter och fyller 30 år i år, vilket uppmärksammas av FN och UN Women under hela år 2025.

 

 

 

På årets sista kommunfullmäktigesamanträde avslutade jag med att tacka för gott samarbete och för insatser för en fungerande demokrati under året. Det finns stora förväntningar på förtroendevalda politiker att leva upp till.

Att vara fritidspolitiker är en ständig balansgång mellan engagemang och livets andra krav. Efter en lång dag på jobbet väntar politiken: hundratals sidor med handlingar ska läsas, analyseras och förstås inför kvällsmötena. Beslut måste fattas om budgetar, verksamheter och prioriteringar, ofta baserade på underlag från tjänstemän. Men det är politikens ansvar att beslutet speglar det som utlovats – samtidigt som verkligheten sällan är så enkel som den framstod i valrörelsen.

Familjen betalar ofta priset. Middagar störs av brådskande mejl, och kvällar eller helger går åt till studiebesök, möten och väljarkontakter. En fritidspolitiker förväntas vara tillgänglig – på föräldramötet, i mataffären eller på torget. Frågor och krav: “Vad gör ni åt trafiken?” eller “Ni lovade mer pengar till äldreomsorgen!” Känslan av otillräcklighet lurar alltid i bakgrunden.

Det är också en inre kamp. Viljan att förändra leder till ständiga kompromisser som kan tära på glöden. Ändå fortsätter mötena, kväll efter kväll, med insikten att det går att göra skillnad. Det är slitsamt, men också ovärderligt – en eldsjäl som bär upp demokratin.

Samtidigt vet vi att allt vilar på en fantastisk grund: de kommunanställda. Från pedagoger i förskolor och skolor, till undersköterskor i äldreomsorgen, personal i badhus, planerare, snötillverkare och gatuarbetare – det är deras engagemang och arbete som gör att vardagen fungerar för invånarna. Vi ser dessa insatser och känner ansvar för att ge rätt förutsättningar.

Det var därför jag tackade alla ledamöter för året som gått. Samtidigt tackade jag medarbetarna i Stadshuset och bad särskilt kommundirektören att framföra ett stort tack från oss politiker till alla anställda.

Med de orden önskar jag även alla i hela Skövde en god jul och ett gott nytt år.

Monica Green 

Kommunfullmäktiges ordförande i Skövde