Monica Greens blogg

 De senaste veckorna har vi haft en mediadebatt i Skövde/Skaraborg utifrån en uppfattning om att löneskillnaderna mellan kvinnor och män är kvinnornas egna fel. Det är bra att alla är medvetna om löneskillnaderna men att skuldbelägga kvinnorna är både sorgligt och bedrövligt. Kvinnor drar ett tungt och tjänar mindre än män under en livstid. Det finns många förklaringar till det. Det är inte kvinnorna som valt. 

Visst finns ett individuellt ansvar i hur vi fördelar arbete och familjeliv, men vi kan inte blunda för att kvinnor fortfarande tar ut betydligt mer föräldraledighet och vab, arbetar mer deltid och oftare jobbar i låglöneyrken. Är det verkligen en slump att dessa mönster upprepar sig generation efter generation? Knappast. Det handlar om strukturer i samhället och förväntningar på kvinnor att de ska vabba mer och arbeta deltid. 

Många kvinnodominerade yrken, särskilt inom vård och omsorg, är både lågavlönade, tunga, slitsamma och stressiga dessutom erbjuds färre heltidstjänster än mansdominerade yrken. Att säga att kvinnor ”väljer” att tjäna mindre blir därför missvisande. Det handlar om arbetsmarknadens struktur, inte bara om individuella beslut.

Trots att vi uppfattas som ett jämställt land visar statistik från Medlingsinstitutet att det fortfarande finns en oförklarad löneskillnad mellan kvinnor och män. Kvinnor får i genomsnitt 30 % lägre pension än män, enligt Pensionsmyndigheten. 

Att lyfta detta är inte att ta på sig ”offerkoftan”, utan att påtala ett samhällsproblem som vi tillsammans måste lösa.

Om vi vill ha verklig jämställdhet, med samma möjligheter för kvinnor och män att göra sina egna val, måste vi erkänna att ekonomiska skillnader utgörs av mönster och strukturer som påverkar oss alla. Hoppas vi kan hjälpas åt att ändra på dessa förutsättningar. 

För 30 år sedan var jag i Peking vilket jag skriver om i boken Lyft varandra. Det var fantastiskt där 30 000 deltagare från hela världen samlades. Det blev en skjuts för jämställdhetsarbetet i världen.  Då var regeringsrepresentanter, akademiker och kvinnorättsrörelsen överens. Alla kände att det är gemensam kamp och en gemensam värdegrund som gjorde att dokumentet kunde antas och är tillsammans med FN:s kvinnokonvention är de två ledande dokumenten på området. Det ledde till jämställdhetsarbetet tog fart i många länder, och att frågor som mäns våld mot kvinnor lyftes på ett sätt som inte tidigare gjorts globalt. 

Den är fortfarande ett av de mest progressiva globala dokumenten för jämställdhet. Det satte ljuset på våld mot kvinnor och flickor, hur vanligt förekommande det är och att  det behövdes lagstiftning vilket också blev resultatet i många länder. Även könsuppdelad statistik, som är så viktig för jämställdhetsarbetet, blev bättre efter Pekingplattformen. En tredje sak är flickors möjlighet att gå i skolan och skaffa sig en utbildning. 

Det har faktiskt skett stora framsteg under de 30 åren som har gått sedan Pekingplattformen antogs. Bland annat gäller det att andelen flickor i världen som har tillgång till utbildning har ökat, mödradödlighet, barnäktenskap och kvinnlig könsstympning har minskat.

Det har gått framåt. Det gäller flickors utbildning, och könsstympning, och kvinnors och flickors fattigdom har sjunkit. Vad gäller representation är i dag 30 procent av världens parlamentariker kvinnor, å andra sidan är det alltså fortfarande 70 procent som är män. Kvinnors ekonomiska rättigheter har gått långsamt framåt vad gäller löneskillnader och kvinnor utför fortfarande till stor del det obetalda arbetet i hemmen. Fler känner till att det används sexuella övergrepp som ett vapen i konflikt. Men vi ser bakslag efter bakslag i land efter land, och även i demokratiska länder finns det rörelser som har en mer värdekonservativ syn på kvinnor och flickor. 

Tyvärr går det bakåt med rasande fart just nu. 30 år efter Pekingplattformen ökar hoten mot flickors och kvinnors rättigheter är betydligt större än på länge i visar rapporten Women’s Rights in Review 30 Years after Beijing. I vart fjärde land att kvinnors rättigheter trycks tillbaka. En kvinna eller flicka dödas av en partner eller någon i hennes egen familj var tionde minut. Dessutom har antalet kvinnor och flickor som lever i ett konfliktområde ökat kraftigt under det senaste årtiondet.

Detta är inte acceptabelt. 

Det är en ständig kamp för att inte låta skydd av kvinnor och flickor försvagas. Konservativa krafter i Irak var på väg att låta så små barn som nioåriga flickor få gifta sig – efter stora protester från irakiska kvinnorättsorganisationer ska en flicka vara 18 år för att få gifta sig. Dock kan en domare ge tillåtelse att en flicka gifts redan vid 15 års ålder. Hatet och hotet mot kvinnor som är människorättsförsvarare har blivit allt grövre, inte minst digitalt, och likaså mot journalister och politiker.

Vi som strävar för jämställdhet vet när det blir mer kriser och konflikter i världen då sätts jämställdhetsfrågor och kvinnors och flickors rättigheter ofta åt sidan, och vi vet också att i kriser och konflikter så ökar våldet mot kvinnor och flickor liksom, antalet barnäktenskap och fler flickor riskerar att könsstympas, detta kan förvärras ytterligare nu när USA har stoppat sitt bistånd.

Dags för oss alla att reagera. 

Idag startar FNs kvinnokonferens CSW69 i NewYork. Vi har väldigt mycket att ta tag i. UN Women presenterar i sin nya rapport  "Women’s Rights in Review 30 Years After Beijing" situationen för jämställdhet. Flera länder rapporterar om ökade hot mot kvinnors rättigheter. Detta gäller t.ex. högre nivåer av diskriminering mot kvinnor och sämre juridiskt skydd samt mindre finansiering för jämställdhet. Kvinnor och flickor som lever i utsatthet i kris och konflikt har ökat med 50 procent. Kvinnliga människorättsförsvarare vittnar om trakasserier, hot och våld.  

Var tredje kvinna saknar ett eget arbete. Var tredje kvinna har därför inte makten över sitt eget liv. Det är en svindlande siffra. 

Vi ser hur det får allvarliga konsekvenser för jämställdheten i världen, och främst påverkar det kvinnors inkomster och allmänna hälsa. Dels att kvinnor diskrimineras på arbetsmarknaden, vilket förhindrar möjligheten att växa och utvecklas i yrkeslivet. Dels att kvinnor fortfarande bär den största bördan när det gäller obetalt arbete i hemmet. I genomsnitt spenderar kvinnor fyra timmar mer per dag på hushållsarbete än män.  

Kvinnor lägger mer tid på att laga mat, städa, tvätta och ge omsorg till barn och äldre än vad män gör. Det är tid som tas från att arbeta, göra karriär eller engagera sig politiskt.

Men idag ser vi att reformtakten har stannat av även i Sverige. Enligt en rapport från Sveriges Kvinnoorganisationer står utvecklingen för kvinnor still eller har till och med gått bakåt på flera centrala områden.

Kvinnors kompetens och arbetskraft behövs mer än någonsin, inte minst i den gröna omställningen. Lika viktigt är det givetvis att lika arbete ska betyda lika lön. En egen inkomst är frihet, trygghet och möjligheten att välja ett eget liv. Vi behöver nu ge alla kvinnor samma förutsättningar som män att delta på arbetsmarknaden.

Globalt är kvinnors mänskliga rättigheter under attack", säger FN:s generalsekreterare António Guterres . "Istället för att stärka mänskliga rättigheter, ser vi ökande misogyni. Tillsammans måste stå starka i vår tro på mänskliga rättigheter, jämställdhet och alla kvinnors och flickors egenmakt", fortsätter Guterres. 

Även om kvinnor tagit fler ledarskapspositioner och större plats i offentligheten är framstegen få och takten långsam. Dessutom är kvinnliga politiker, journalister och människorättsaktivister mycket mer utsatta för hot och har, än sina manliga motsvarigheter, inte minst digitalt. 

Vi hör dagligen om de ökade bakslagen för kvinnors och flickors rättigheter runt om i världen. I förhandlingar i FN och i EU stoppas skrivningar om jämställdhet och kvinnors rättigheter.

Diskriminering av kvinnor är djupt rotad i ekonomiska och samhälleliga strukturer. Försvagade demokratiska institutioner går hand i hand med bakslag för jämställdhet. Nu motarbetas de framsteg och de överenskommelser som gjorts om kvinnorättsfrågor.  

En av dessa internationella överenskommelser är den så kallade Pekingplattformen som antogs vid FN:s kvinnokonferens i Peking 1995. Detta globala jämställdhetsdokument är fortsatt ett av de mest progressiva för kvinnors och flickors rättigheter och fyller 30 år i år, vilket uppmärksammas av FN och UN Women under hela år 2025.

 

 

 

På årets sista kommunfullmäktigesamanträde avslutade jag med att tacka för gott samarbete och för insatser för en fungerande demokrati under året. Det finns stora förväntningar på förtroendevalda politiker att leva upp till.

Att vara fritidspolitiker är en ständig balansgång mellan engagemang och livets andra krav. Efter en lång dag på jobbet väntar politiken: hundratals sidor med handlingar ska läsas, analyseras och förstås inför kvällsmötena. Beslut måste fattas om budgetar, verksamheter och prioriteringar, ofta baserade på underlag från tjänstemän. Men det är politikens ansvar att beslutet speglar det som utlovats – samtidigt som verkligheten sällan är så enkel som den framstod i valrörelsen.

Familjen betalar ofta priset. Middagar störs av brådskande mejl, och kvällar eller helger går åt till studiebesök, möten och väljarkontakter. En fritidspolitiker förväntas vara tillgänglig – på föräldramötet, i mataffären eller på torget. Frågor och krav: “Vad gör ni åt trafiken?” eller “Ni lovade mer pengar till äldreomsorgen!” Känslan av otillräcklighet lurar alltid i bakgrunden.

Det är också en inre kamp. Viljan att förändra leder till ständiga kompromisser som kan tära på glöden. Ändå fortsätter mötena, kväll efter kväll, med insikten att det går att göra skillnad. Det är slitsamt, men också ovärderligt – en eldsjäl som bär upp demokratin.

Samtidigt vet vi att allt vilar på en fantastisk grund: de kommunanställda. Från pedagoger i förskolor och skolor, till undersköterskor i äldreomsorgen, personal i badhus, planerare, snötillverkare och gatuarbetare – det är deras engagemang och arbete som gör att vardagen fungerar för invånarna. Vi ser dessa insatser och känner ansvar för att ge rätt förutsättningar.

Det var därför jag tackade alla ledamöter för året som gått. Samtidigt tackade jag medarbetarna i Stadshuset och bad särskilt kommundirektören att framföra ett stort tack från oss politiker till alla anställda.

Med de orden önskar jag även alla i hela Skövde en god jul och ett gott nytt år.

Monica Green 

Kommunfullmäktiges ordförande i Skövde

Årets musikhjälp sätter fokus på en så viktig fråga som säkra graviditeter. Varannan minut dör en kvinna i världen kopplat till graviditet och förlossning. 70 procent av alla mödradödsfall i världen sker i afrikanska länder söder om Sahara, ofta på grund av brist på läkare, barnmorskor och förlossningskliniker. Därför behövs musikhjälpens insamling.

Ett av alla de länder där det behövs hjälp är Etiopien. Där bor 127 miljoner människor varav 30% lever i extrem fattigdom och mödradödligheten är förödande. 

Stiftelsen Fistulasjukhuset samlar in pengar för att kunna bedriva gynekologi, vårda förlossningsskadade kvinnor och utbilda barnmorskor. 

Just kvalificerade barnmorskor och en förbättrad mödravård är vad som krävs för att etiopiska kvinnor ska få säkrare förlossningar.

The Hamlin College of Midwives där drygt 20 barnmorskor årligen utexaminerats enligt internationell standard efter fyra års utbildning.

Barnmorskorna placeras ut i de områden där de en gång rekryterats eftersom de känner till den lokala miljön och kan språket. Här gör de en livsviktig insats för att nå ut med kunskap och förebyggande mödravård, förutom att övervaka förlossningar i samarbete med sjukhusets filialer och övriga sjukvårdsinrättningar.

Fistulasjukset satsar även på ett förebyggande arbete i kampen för att utrota fistulaskador i Etiopien. Målet är att mödrar i Etiopien får den hjälp de behöver när de föder barn.

På sjukhuset i Addis Abeba får förlossningsskadade kvinnor den bästa vården. Fistulasjukhuset har internationell renommé som världsledande i behandling av obstetrisk fistula. Att föra kunskap och erfarenhet vidare genom utbildning av fistulakirurger, även från andra länder än Etiopien, är en viktig del av verksamheten.

Dessutom finns möjligheten för patienter som inte kan återvända till sina byar får bo en tid på sjukhusets gård Desta Mender utanför Addis Abeba. Här får de utbildning och hjälp att leva ett självständigt liv. Varje patient får ett individuellt uppföljningsprogram med hjälp till återintegration i samhället utanför. 

Läs mer på https://www.fistulasjukhuset.org

Swisha en gåva till 1239002965

Ingen satte sig på Birgitta Dahl tvärtom triggades hon av motgångar och stod på sig ännu tuffare. När vi andra kanske ger upp och böjer oss för att vara smidig tog Birgitta Dahl fajt efter fajt. Ett av de första minnena jag har av Birgitta Dahl var från en partikongress som jag besökte som SSUare, där hon pläderade för rent vatten i våra floder och vattendrag. Så här i efterhand kan det tyckas självklart men inget sker automatiskt. Rent vatten uppstår inte av sig självt om det inte finns krav på rening och stopp för utsläpp av föroreningar. Det är bara ett exempel på de många områden Birgitta Dahl var aktiv och framgångsrik. 

Mest minns jag ändå Birgitta Dahl som talman eftersom hon utsågs till det i samband med att jag blev Riksdagsledamot 1995 Här följer utdrag ur min bok Lyft varandra en guide till halva makten . 

" 1994 blev Sverige först i världen med en helt jämställd regering när lika många män som kvinnor utsågs till statsråd av den nytillträdda statsministern Ingvar Carlsson. 

Han sa vid flertalet intervjuer att det fanns betydligt fler kompetenta kvinnor att välja mellan än vad det fanns män.

Sedan dess har i stort sett alla partier mer eller minde accepterat det faktum att kvinnor utgör halva befolkningen och drar därmed slutsatsen att de givetvis även ska ha halva maken. 

I samband med den regering som tillträdde 1994 och Mona Sahlin blev vice statsminister påbörjades även en politisk strategi för att uppnå ett jämställt samhälle."

"Den svenska riksdagen är inte jämställd men har kommit ganska långt. Riksdagen haft två kvinnliga talmän, Ingegerd Troedsson och Birgitta Dahl. När jag kom in i riksdagen 1994 valdes Birgitta Dahl till talman, och hon instiftade ett nätverk för jämställdhet, samt inrättade fasta voteringstider för att underlätta riksdagsledamöternas planering av arbetstiden.

Innan dess var det votering efter varje debatt. Ibland varade debatten i en halvtimme, ibland varade debatten i fem timmar, och ibland var det debatt kl 21.30 på kvällen.
På den tiden var det vanligt att många "tog en öl" i väntan på sista voteringen för dagen. Det blev betydligt mycket bättre när vi visste i förväg att voteringen skulle vara kl.09 på morgonen och kl.16 på eftermiddagen.

En annan viktig reform som Birgitta Dahl införde var barnomsorg. När riksdagsdagiset invigdes 1995 var mina och Ulrica Mässings barn de första som utnyttjade det." 

Bilden är tagen i samband med att Birgitta Dahl besökte nätverket Helgas.

Det är bara när det är mörkt vi ser stjärnorna 

Så avslutade Kamala Harris sitt avslutningstal dagen efter presidentvalet i USA, när hon erkände sig besegrad. Hennes budskap var att aldrig ge upp och att det är värt att fortsätta kampen för rättvisa, trygghet och frihet. Hon vände sig särskilt till de unga med uppmuntran och värmande ord om att se framåt och om att aldrig ge upp. 

I natt höll Donald Trump sitt segertal sa han att allt ska bli mycket bättre. Han lovade en guldålder, att återställa "America great again"och att snabbt ta itu med frågor som han tycker har försummats under de senaste åren. 

Under den dryga månad som jag befunnit mig i USA, närmare bestämt i Tennessee har jag börjat förstå de enormt stora klyftorna och den misstro som människor känner till etablissemanget och staten. Som oberoende observatör har jag mött väljare, män, kvinnor, minoritetsgrupper, studenter, frivillig organisationer, politiska partier, tankesmedjor och delstats anställda. Då växer det fram en något annan bild än den vi brukar få i Svensk media. Många delstater som Tennessee har ett helt annorlunda samhälle än Washington och New York. 

Vi Internationella observatörer har konstaterat att USA-valet 2024 genomförts demokratiskt trots det djupt polariserade och sargade landet. 

Politiskt våld, mordförsök, grova anklagelser, påståenden om fusk gjorde att många var förberedda på oroligheter efter valdagen. 

Valkampanjen har präglats av aggressivitet, lögner och konfrontativ retorik, det har undergrävt allmänhetens förtroende.

Men vi kan konstatera att det gick lugnt till väga under valdagen och att valet var välorganiserat. 

Däremot skadas demokratin av hot mot valadministratörer och desinformationskampanjer som spridits för att försöka sänka allmänhetens förtroenden.

Dessutom har vi kritiserat finansieringssystemet, som ger stora ekonomiska fördelar för vissa kandidater.

Cirka 244 miljoner väljare var röstberättigade i detta val, tyvärr verkar det som att mer än 80 miljoner av dem inte har röstat. 

I vår rapport påpekar vi de demokratiska bristerna med att delar av USA:s befolkning förblir utan rösträtt, som exempelvis hemlösa, fångar på fängelser och före detta fångar.

Avslutningsvis påpekar vi även underrepresentationen av Kvinnor i politiken på alla nivåer. Det i sig är, enligt mig, den mest troliga anledningen till att väljarna inte i tillräckligt stor andel röstade på Kamala Harris. Det är mycket lågt kvar till jämställdhet eftersom både män och kvinnor förutsätter att makthavare är män. Det förblir ett enormt stort steg att rösta på en kvinna som president. 

Vi får deppa men sedan ta nya tag och se stjärnorna i mörkret. 

Den stundtals aggressiva valrörelsen i USA går in på upploppet och presidentkandidaterna spurtar in i det sista. Mediabevakningen är minst sagt intensiv, nyheter som verkligen har hänt blandas med förvirrade påståenden från både TV-kanaler och i olika sociala medier.

Jag som befinner mig i Tennessee sedan en månad tillbaka är spänd av förväntan och ser fram emot tisdag den 5 november. Det kommer visserligen att bli en lång dag och natt men det är ändå höjdpunkten för mitt uppdrag i att följa och observera valprocessen. 

Jag har tidigare beskrivit att det är stor skillnad mellan delstaterna och det kan inte nog betonas. Från delstater med god ekonomi som också tar inkomstskatt för att kunna erbjuda välfärd till sina invånare till delstater som inte har någon inkomstskatt och följaktligen inte kan erbjuda särkilt mycket vård av äldre eller barnomsorg. 

Delstater som Kalifornien, New York och Minnesota har progressiv inkomstskatt, vilket betyder att de som tjänar mer också betalar en högre procentandel i skatt. Dessa delstater har generellt sett mer resurser för socialt stöd och kan ofta erbjuda mer omfattande äldreomsorg och sjukvård. Delstater som Tennessee, Texas, Florida och Nevada saknar inkomstskatt utan förlikar sig på försäljningskatt (typ moms) som är lika för alla invånare oavsett inkomst. Där bedrivs mycket i privat regi och många får sätta sitt hopp till ideella insatser. 

Det skiljer också i synen på politik och gemensamma lösningar naturligtvis också på tilliten till staten. Därför är det egentligen inte konstigt att valdeltagandet är lågt men beklagligt. 

Att det dessutom finns delstater som inte vill förenkla möjligheten att rösta är problematiskt. 

Det här kommer jag utveckla mer efter det att mitt uppdrag är avklarat och OSCE överlämnar sin rapport den 6 november kl.15 i Washington.

 https://www.osce.org/odihr/elections/usa/579769

Redan nu går det att läsa en delrapport som vi valobservatörer varit med att bidra till på olika sätt.

Den hittar du genom att klicka på denna länk https://www.osce.org/files/f/documents/4/1/579187.pdf

Det går inte att säga något om valresultatet och det är inte heller min uppgift. Jag ska bara tillsammans med mina kollegor, från OSCE, runtom i USA observera och rapportera valprocessen. Det gör vi för att öka tilliten och legitimiteten. Det finns många fler valobservatörer både från de politiska partierna och från olika amerikanska frivilligorganisationer, som vi samarbetar med. Det i sin tur ska lägga grunden till acceptansen för resultatet. 

Natten till onsdag stänger de sista delstaterna Alaska och Hawaii sina vallokaler. Sedan får vi se hur det går med sammanräkningen och när det går att få ett resultat.

När vi får veta resultatet är en helt annan fråga………….

En av de uppgifter som vi har som valobservatörer är möjligheten att rösta. I USA var det 80 miljoner män och kvinnor som inte röstade vid förra presidentvalet 2020, ändå ökade valdeltagandet då.

Jag som befinner mig i Tennessee sedan början av oktober har efter mycket sökande och intervjuer tagit reda på mer.

En del väljer att inte rösta för att de inte tycker att det gör någon skillnad, att de inte vet vem och vilka de ska rösta på och en del för att de inte bryr sig. 

Men sedan finns det många människor som stöter på hinder trots att de vill rösta. Om vi för tillfället bortser ifrån de allra flesta, dvs medelklassen och överklassen, så finns en utbredd fattigdom. 

Cirka 37,9 miljoner kvinnor, män och barn i USA lever under fattigdomsgränsen, vilket utgör cirka 11,6 % av befolkningen. I Tennessee är fattigdomen uppskattad till cirka 13,6 % av befolkningen. Personer med låg inkomst möter ofta svårigheter att registrera sig för röstning. Lönerna är så låga att många behöver två jobb, de kan jobba 10-12 timmar per dag och det är svårt att ta ledigt för att rösta. Det kan vara långt till vallokalerna och det kan vara höga transportkostnader.  

I USA finns cirka 600 000 hemlösa. Siffrorna inkluderar både människor i härbärgen och de som sover utomhus. Tennessee har rapporterat cirka 11000 hemlösa individer, cirka 58 % av dessa kvinnor och män lever utan tillgång till härbärgen, vilket är långt över det nationella genomsnittet. Ökningen av hemlösa befolkning kan delvis förklaras med ekonomiska och sociala effekterna från covid-19-pandemin. Då blev många arbetslösa och fick lämna sina hem eftersom det finns få sociala skyddsnät så som arbetslöshetsförsäkring eller socialbidrag. Hemlösa får inte rösta om de inte kan få hjälp med att få en adress att registrera sig på. 

Fattigdom kan i vissa fall leda till stöld, droger och brottslighet. Det finns ungefär 5,5 miljoner ex-fångar över hela USA. Många tidigare fängelsedömda har begränsad eller ingen rösträtt. De förlorar sina medborgerliga rättigheter när de döms. De behöver gå till domstol för att få tillbaka sin rätt att rösta. I Tennessee krävs ofta specifika rättsliga åtgärder för att återfå rösträtten, vilket kan vara en komplicerad och kostsam process. Även här finns frivilligorganisationer som försöker stödja och hjälpa de tidigare fångarna. 

I går besökte vi det Motell i Memphis där Martin Luther King blev mördad den 4 april 1968. Numera utgör det motellet ett fantastiskt museum med namnet National Civil Rights Museum. Där visas den mörka historien från slaveriet på 1600-talet till nutid.

Martin Luther King Jr. var en ledande figur i den amerikanska medborgarrättsrörelsen under 1950- och 1960-talen. Han föddes 1929 i Georgia och blev pastor innan han engagerade sig i kampen mot rasism och segregation. Inspirerad av Mahatma Gandhi förespråkade Martin Luther King icke-våld som medel för att uppnå jämlikhet.

Han mobiliserade millioner till medborgarrättsrörelsen som kulminerade i massiva fredliga protester och marscher, såsom marschen till Washington 1963 som drog över 250 000 personer. Där han höll sitt berömda tal I have a dream. Han var en fantastisk bra talare. 

Många deltog i protester mot segregering, diskriminering och orättvisor. En av dem var Rosa Parks som blev en ikon för rörelsen när hon vägrade ge upp sin bussplats till en vit man 1955. Hon blev arresterad då startade Montgomery-bussbojkotten som gick ut på att alla afroamerikaner bojkottade bussen i 382 dagar. Då äntligen förbjöds segregationen i bussarna. 

Många människor dog under medborgarrättsrörelsen på grund av våld från segregationister och polisen. Martin Luther King mördades den 4 april 1968 i Memphis, Tennessee. James Earl Ray, dömdes för mordet. Det har länge spekulerats kring om Ray var en lejd mördare.

En av de största rasistiska organisationerna var/är Ku Klux Klan (KKK). På 1920-talet, hade de upp till 4-6 miljoner medlemmar. På 1950- och 1960-talen, hade de mellan 30 000 och 50 000. Idag är gruppen betydligt mindre men fortfarande med flera tusen medlemmar, utspridda över flera mindre fraktioner.

Tyvärr lever rasismen vidare. Den svarta befolkningen har ett svårare utgångsläge och många lever tyvärr i fattigdom.

Vi är mitt uppe i den knivskarpa presidentvalskampanjen i USA och jag befinner mig i Tennessee sedan några veckor tillbaka. Här observera hur människor i gemen upplever valkampen, hur partierna bedriver sina kampanjer och hur frivilligorganisationer hjälper till med att upplysa om hur valet går till rent praktiskt mm. 

Jag får som oberoende valobservatör inte uttala mig om dessa frågor ännu och inte ha någon mening om den troliga valutgången. Det kommer jag att återkomma till.

Vad jag kan konstatera är att skillnaderna är enorma mellan människor, skillnad både på viljan att rösta och möjligheter att rösta. Om du tex har två jobb för att få tillräcklig inkomst för att det ska räcka till mat och hyra. Då kanske du inte vare sig hinner, orkar eller kan rösta osv.

Låt mig istället berätta om en dråplig händelse för några dagar sedan då vi flyttade från Nashville till Memphis. Vi hade sett på kartan en roligare väg än motorvägen,  The Great River Road som skulle följa Mississippi-floden. Så vi började köra i den riktningen.  Vi åt lunch i Jackson TN och tog sedan av på en något mindre väg. 

I början var det också väldigt skönt att komma bort från de 16-filiga motorvägarna och se sig omkring. Trump-affisherna var större och tätare vilket stämmer med uppgifterna att landsbygden är och har varit mycket konservativ. Omgivningarna var vackra och plötsligt dök bomullsfälten upp och skördetröskorna som körde på åkrarna. 

Vi stannade vid vägkanten och tog kort uppfyllda av känslan av att befinna sig mitt i den amerikanska landsbygden. 

Efter någon timme blev dock mobiltäckningen sämre och GPSen slutade att fungera, tur att vi hade skaffat en vanlig hederlig papperskarta tänkte vi. Efter ett tag började vi dock fundera på om vi inte hade sett samma gårdar, gamla bilar och missionshus flera gånger. 

Det kändes inte helt optimalt att vi kört fram och tillbaka…..

Då skakade GPSen igång men den ledde oss in på allt smalare och smalare vägar mot samhället Hales Point. Det började kännas som i filmen Den sista färden och vi började fantisera om att någon skulle börja spela banjo för oss, som i filmens början. Tiden gick och vi ville komma bort från området innan det blev mörkt. Vi hade ingen lust att ta in på ett pensionat just där och då.  

Vi tog oss samman och ställde GPSen på snabbaste vägen till Memphis istället. Tillslut hittade vi en större väg vilket kändes tryggt. Vi stannade och tog en kopp kaffe på en mack innan vi körde i mörkret men med fullmåne den sista en och en halv timmen till hotellet i Memphis.

Inget hände och det var inte farligt någon gång, det vara bara känslan och fantasin som spelade oss ett spratt. Vi skrattade gott åt händelsen och något säger mig att om vi ska köra av den stora vägen så blir det på förmiddagarna fortsättningsvis. 

I Sverige har vi inte kunnat undgå den pågående presidentvalskampanjen i USA även om vi hade velat. Inte så konstigt att den oerhört jämna och hätska kampanjen skildras i media eftersom det påverkar omvärlden i allra högsta grad. Men det sker många fler val på valdagen. Varje delstat skiljer sig åt i vilka val som hålls och vilka frågor som finns på röstsedeln. (Dessutom skiljer det rent praktiskt med själva valsedeln, om den är i pappersform eller digital, men det kan jag berätta mer om längre fram. )

Alla delstater röstar för att välja USA:s president och vicepresident.

Omkring en tredjedel av platserna i USA:s senat är uppe för omval, där varje delstat som har en senator i tur att avgå röstar på en ny eller sittande kandidat.

Alla 435 platser i USA:s representanthus är uppe för omval. Varje delstat röstar på sina representanter beroende på hur många distrikt de har.

Senaten och representanthuset är två kammare i kongressen.

På delstatsninvå sker guvernörsval och val till sina respektive delstaters senater och representanthus. 

Det kan också genomföras val till kommunstyrelser, borgmästarposter och andra lokala befattningar. I flera delstater hålls omröstningar om olika politiska frågor, som skattelagstiftning, abortlagar, eller miljöskyddsfrågor.  Vissa delstater röstar också för att välja domare till delstatliga domstolar.

Om vi återigen tar Nashville med sina 750 000 invånare som exempel kommer det genomföras flera val utöver presidentvalet. 

1. En senator för USA från Tennessee.

2. Ledamöter till representanthuset för Tennessees distrikt.

3. Ledamöter till Tennessees senat och representanthus.

4. Stadsfullmäktigeledamöter.

5. En folkomröstning om transportförbättringar, en viktig fråga på Nashvilles röstsedel.

När det gäller folkomröstningen om transportförbättringar i Nashville handlar det om en plan för att modernisera stadens transportsystem. Programmet, kallat Choose How You Move , syftar till att förbättra: trottoarer, trafiksignaler, kollektivtrafiktjänster och säkerhet. Planen inkluderar bl.a. 86 nya mil trottoarer, förbättrade busslinjer, fler trafiksignaler och nya transitcenter.

Finansieringen sker genom en 0,5 % höjning av försäljningsskatten (något liknande det vi kallar moms men på kommunnivå), majoriteten av intäkterna ska komma från turister och pendlande arbetare. Denna skattehöjning förväntas dra in omkring 150 miljoner dollar årligen i Nashville som har ca 750000 invånare. Dessa inkomster ska användas till att minska trafikstockningar, öka tillgängligheten för invånarna och skapa en mer hållbar framtid för staden. Det ska bli intressant att ta del av resultatet av den folkomröstningen i denna biltäta stad.

Den polariserade valrörelsen fortsätter i USA och det märks väl att det är stor skillnad mellan landsbygd och städer.

Som exempel kan vi ta Tennesse där jag befinner mig. 

Tennessee som helhet har en befolkning på ungefär 7 miljoner invånare. Befolkningen är koncentrerad till de stora städerna, som Nashville, Memphis, Knoxville och Chattanooga, resten är  landsbygd och mindre städer.

Både i Nashville med sina 700 000 invånare och Memphis med 650 000 invånare röstar till största delen på det Demokratiska partiet.  

I övriga delar av Tennessee, särskilt i landsbygd och mindre städer, dominerar Republikanerna kraftigt. Det gäller även Knoxville och Chattanooga med sina 200 000 invånare. Tennessee är överlag en konservativ delstat och röstar för Republikanerna i presidentval och kongressval.

I presidentvalet 2020 vann Donald Trump Tennessee med ungefär 60 % av rösterna. Vilket ledde till att Republikanska partiet har alla de 11 elektorerna, eftersom "the winner takes it all" som jag beskriver i ett annat blogginlägg. 

Tennessee har inte röstat på en demokratisk presidentkandidat sedan 1996.

Denna skillnad mellan stad och landsbygd är mycket typisk för hela USA. 

Det hindrar inte partierna att bedriva valkampanjer och medborgarna att sätta upp sina typiska skyltar i sina trädgårdar.