Regeringschefen har ansvar men det finns fler som kan ta det.



På onsdag avgörs det budgetramarna för 2015 års. Vi har ett antal gånger fått höra att det är Stefan Löfvens sak att se till så att det går igenom. Det stämmer.
Men Sverige har genom historien haft många goda exemplet på att det även går att bjuda till från fler håll. Låt mig ta tre exempel:
1. På slutet av 1950 talet var det regeringskris. Det var i samband  med striden om bättre pension, den allmänna tilläggsförsäkringen, dvs ATP. 
1959 genomförs efter flera års politiska diskussioner en omröstning i riksdagens andra kammare. Förslaget om att införa ATP vinner med en rösts övervikt.

Det var den folkpartistiske riksdagsmannen Ture Königson som lade ner sin röst. Königson förklarade att regeringens förslag var det enda genomarbetade. Han ville inte komma hem till varvsarbetare i Göteborg och förklara att han röstat bort deras möjlighet till anständig pension. Han tog ansvar i en svår tid med många låsningar och prestige från flera håll.

2. 1991 bildade Carl Bildt  en minoritetsregering bestående av de fyra borgerliga partierna och fick stöd av populistiska Ny demokrati. Den borgerliga regeringen genomförde  skattesänkningar och avregleringar i ekonomin. Lågkonjunkturer förvärrades och läget blev akut hösten 1992. Då traskade Ingvar Carlsson och Mona Sahlin över bron från Riksdagen till Rosenbad och tog ansvar. Det  ledde till ett unikt samarbete där regeringen och socialdemokraterna i två ”krisuppgörelser” kom överens om omfattande besparingsåtgärder.

3. Mitt tredje exempel är centerns ansvarstagande i mitten på 1990-talet. Efter valet hade vi genom Ingvar Carlsson och Göran Persson satt ingång ett gediget saneringsarbete med vänsterpartiet. Men det var inte förrän uppgörelsen med centern stod klar som raset stannade upp. Hela centern med Olof Johansson och Per-Ola Eriksson i spetsen tog ansvar. Det resulterade bl.a i ett finanspolitiskt ramverk och ordning och reda i statens finanser. Dessa ramverk har tjänat Sverige väl även under den internationella ekonomiska krisen som startade i mitten på 2008 

Dessa exempel visar på att det går att ta ansvar även om en inte är regeringsbildare eller sitter i regeringen. På onsdag avgörs det om Sverige ska hamna i ytterligare en regeringskris. 




Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0