Monica Greens blogg

Det är en dyster tid just nu och vi behöver mer samarbete inte mindre för att vända den negativa trenden. Det känns som att krigen och terrerorn kommer allt närmare oss. Flera krig, konflikter, kriser och terrorattacker visas i våra flöden om outhärdligt lidande. Vi känner en växande frustration och förtvivlan över det våld som utspelas i vår närhet och som inte verkar gå att få stopp på. 

FN är fortfarande den främsta arenan för att försöka finna och enas kring gemensamma lösningar för arbetet mot en bättre värld. FN är en plattform för gemensam diskussion, diplomati, dialog och samarbete mellan länder men också för samarbete med civilsamhälle och näringsliv.

I krig, kriser och konflikter ökar kvinnors och flickors utsatthet och sårbarhet. En av de allvarligaste konsekvenserna är det ökade sexuella och könsbaserade våldet. Kvinnors kroppar blir alltför ofta vapen i krigsföringen. Därtill har kvinnor ofta sämre tillgång till resurser och är mycket mer ekonomiskt utsatta. Dock är kvinnor och flickor ofta de första som agerar för att de och deras omgivning ska klara sig igenom kriser, som skaffar mat och vatten och som bidrar i samhällsuppbyggnaden.  

Efter de senaste decenniernas framsteg har konflikter och pandemi åter kastat miljoner människor ut i fattigdom. Det skapar klyftor, oro och motsättningar. När biståndsviljan minskar i flera länder måste tillgängliga medel användas så effektivt som möjligt. Motståndskraftiga samhällen byggs bäst genom att investera i till exempel vatten och sanitet, sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter och vaccination för barn. Förebyggande insatser sparar dessutom enligt Världsbanken hundratals miljarder kronor per år. Agenda 2030 och de globala målen för hållbar utveckling är planen som borde förena världens länder. Det behövs engagemang och krafttag för att Agendan användas i dialog trots världen har så stora klyftor eller kanske just därför.

Läs gärna Alexandra Pascalidous text på FN-dagen  

På Nobeldagen fick vi se hur tekniken och kunskapen går framåt, mycket tack vare forskningen. Så det finns verkligen ljus och hopp MEN samtidigt är det just nu en mycket dyster tid. Coronapandemin kräver offer, dels har miljontals människor avlidit, ekonomier går ner och drabbar de som har det sämst, kvinnor och barn utsätts för våld och misshandel.

Förtryck sker både i öppna och auktoritära stater. Nedstängningar, mötesförbud och utegångsförbud hindrar civilsamhället från att genomföra aktiviteter, arrangera möten och ställa krav på makten. 

Bland de utsatta finns de som bidrar till att upprätthålla demokratin, det öppna samhället och det fria ordet. Förtrycket drabbar vanliga människor som vill försvara grundläggande rättigheter. Media, rättsväsende och andra som bidrar till att upprätthålla det öppna demokratiska samhället hotas och förtrycks. Ungern och Serbien stoppar fri journalistik. I Hongkong ser vi övervåld och arresteringar.

I USA, har pressfriheten försämrats. Förutom att USA är mycket segregerat, lider av fattigdom, våld och förtvivlan så har över en kvarts miljon dött i covid-19.

2020 skulle varit ett år med framåtanda och jubileum. FN firade 75 år som organisation, UN Women uppmärksammade att det är 25 år sedan kvinnokonferens i Peking, operation 1325 har i  20 år ställt krav på kvinnors deltagande i fredsförhandlingar osv. Dessa viktiga händelser har fått uppmärksammas på distans. Jag som hade förväntat mig ett år med flera valövervakningar har fått konstatera att flera länder skyller på Corona för att slippa ta emot internationella valövervakare. Samtidigt ser vi modiga män och kvinnor i Belarus kämpar för demokrati och i Polen demonstrerar människor mot skärpta abortlagar. 

Vi måste hålla modet uppe, se ljuset i tunneln, uppmana alla att göra sitt yttersta för att förhindra Corona att sprida sig. Vi behöver hålla ihop, på distans, för att ta oss ur detta tillsammans.

Vaccinet kommer inte lösa att allt går över och det kommer att ta tid. Men det inger hopp om att det går att ändra den negativa trenden.

Så än en gång håll ut, håll i och ge med dig av din omtanke till andra. 

Ingen kan göra allt, alla kan göra något, var och en på sitt håll. Tillsammans gör vi skillnad 

Det har hänt mycket på dessa 75 år som FN funnits. Trot stora problem, utmaningar och påfrestningar har det skett stora framsteg för fred, fattigdomsbekämpning och mänskliga rättigheter. För 5 år sedan togs ännu ett stort steg när medlemstaterna kunde enats om Agenda 2030 med de 17 globala målen för hållbar utveckling. En gemensam strategi med målet att bland annat utrota hunger och fattigdom, uppnå jämställdhet mellan kvinnor och män och säkra att den globala konsumtionen och produktionen blir hållbar. 

Med Coronaepedemin gör att tiotals miljoner kastas tillbaka i fattigdom och att miljontals arbetstillfällen går förlorade. För kvinnor och flickor ökar utsattheten för våld i hemmet när de blir tvingade till att leva 25/7 med sin förövare. Detta kan inte på något sätt accepteras. Dessutom försämras mödravården och flickor tvingas till barnäktenskap med sexuella övergrepp och förtida graviditeter som följd. 

När skolor stänger, utbildning försenas eller uteblir och ungdomsarbetslösheten är hög försämras ungas möjlighet till försörjning. 

Därför har FN, nationerna och alla medborgare ansvar att agera för att vända den negativa trenden.

Agenda 2030 är ett utmärkt verktyg att använda eftersom det består av 17 mål och en mängd delmål för socialt, ekonomiskt och miljömässigt hållbar utveckling. 

Mänskliga rättigheter, jämställdhet och miljömässiga mål måste respekteras. Ingen kan göra allt, alla kan göra något, vad kan du göra?

Det är 75 år sedan andra världskriget och nationerna gick samman för att förhindra kommande krig. På lördag är det FN-dagen och därför kan vi passa på att uppmärksamma det globala samarbetet och vikten av gemensamma lösningar.

FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, är ett världens mest översatta dokument, till närmare 500 språk och dialekter.

Deklarationen innehåller ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, avskaffande av rasdiskriminering och diskriminering av kvinnor. Den inleds med: Alla människor är födda fria och har lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap. 

Dessvärre har detta året i samband med covid-19 tryckt mycket av strävanden tillbaka. Fattigdomen har ökat och klyftorna har vidgats, mäns våld mot kvinnor har ökat och terrorismen sätter många i skräck. Utmaningarna kräver mer globalt samarbete, inte mindre som en del populister påstår. 

 Denna FN-vecka är ett tillfälle för oss alla till eftertanke och inse att vi på allvar måste ta oss an de utmaningar vi står inför. De globala mål som FNs medlemsländer anslutit sig till måste respekteras. För att inte deppa ihop om att det finns nationella krafter som vill stoppa huvudet i sanden så kan jag ändå konstatera att det finns många som står upp för gemensamma lösningar. 

Jo, jag vet att de som sticker ut hakan på sociala medier och ber folk dra åt fanders får många likes, blir både kända och populära. Det finns alltså ett egenvärde i att hitta en konflikt, jag har full förståelse för att det är ett led i ett spel för att sedan kunna använda det kontaktnätet för att sprida sitt budskap eller sälja sin grej.

Samtidigt blir jag bekymrad efter som det i sig leder till en allt högre ton, polarisering och ett förakt till andra som kanske också i själva verket strävar efter samma mål med ett bättre samhälle.

Vi kan ta politikerföraktet som exempel. De som beskriver politiker som okunniga och ointressanta kan bli väldigt populära på sociala medier. Men om de själva skulle behöva ta ställning så påstår de att de inte kan det. 

Det finns många som kräver att politiker ska göra upp över blockgränsen, samma människor visar sedan öppet sin förakt när det sker just sådana överenskommelser eftersom de så kan betraktas som mer urvattnade. 

Det finns många som påstår att Sverige är ett sämre land att leva i och tänker flytta utomlands för att de tror att våldet är mindre, servicen bättre och tryggheten större i alla andra länder. 

Jag påstår inte att Sverige är perfekt och utan problem men att dra det så långt som att det inte har gjorts någonting är totalt okunnigt. Eller snarare är det så att personerna vet att Sverige ligger i framkant på många områden, men då blir de inte populära på nätet. 

Att Sverige var först i världen med att förbjuda barnaga tycks som bortglömt. Liksom möjlighet för alla barn att få mat i skolan, förskolor och fritidshem till en betydligt billigare peng än i andra länder osv. Att Sverige redan på mitten av 90-talet införde sexköpslagen och på så sätt kriminaliserade torskarna blev en ögon öppnare för många andra länder. Vi har världens längsta föräldraförsäkring, både män och kvinnor har en hög förvärvsfrekvensen vilket leder till att både män och kvinnor sedan får pension. Vilket tyvärr inte är alls lika vanligt i resten av värden, osv osv.

Men trots att vi har legat i framkant på många områden ställs vi hela tiden inför nya utmaningar. Vi vill absolut inte ha det som i Frankrike där fattigdomen, arbetslösheten och hopplösheten i förorterna leder till upplopp, våld och bränder. Vi vill inte ha det som i USA där segregationen är bedrövlig, vapnen flödar och massmorden är vanliga. Vi vill inte ha det som i vissa delar av Indien där kvinnor våldtas och mördas osv. Vi kan se exempel dyka upp i Sverige och det kan aldrig accepteras.

Därför måste både politiker, myndigheter och civilsamhället vara ständigt på tårna med förebyggande arbete, hårdare straff och resurser till ordningsmakten. Dessutom måste vi jobba internationellt så att fler länder får ett tryggare och mer jämställt samhälle. Vi måste alltså göra båda delar, både förbättra på hemma plan och på plats i utsatta länder. 

Min poäng är att det finns lite för många som just nu ägnar sig åt att piska upp konflikter, för att bli kända, i stället för att ställa upp och göra gemensamma insatser för att öka tryggheten, välbefinnandet och framtidstron. 

Ensam är inte stark, tillsammans gör vi mycket större skillnad.