Monica Greens blogg

Många har attraheras av den populistiska invadrarfientliga politik som Maria Malmer Stengaard går i bräschen för. Visst finns det  åtgärder som behöver genomföras och stävjas för att få acceptans. Men med detta så kallade paradigmskifte kastar den SD-styrda regeringen ut barnet med badvattnet och i detta specifika fall kastar de ut en 9 årig flicka ur landet. 

Det handlar om Lisa som bor utanför Järpås i Lidköping, hon är uppvuxen i Sverige men ska nu utvisas till Albanien. Detta trots att hon bor i en familj som vill adoptera henne och har blivit utsedda till vårdnadshavare av tingsrätten.
Hon är född i Sverige och identifierar sig som svensk, hennes hemspråk är svenska och hon sjunger i kör. Hon lever som en svensk tjej och skulle få det mycket svårt att ensam, utan anhöriga, anpassa sig till Albaniens skola och sociala liv.

Många har protesterat mot denna stelbenta byråkrati som inte ser till barens bästa. Det finns en portalparagraf sedan länge i utlänningslagstiftningen som stadgar att barns bästa ska beaktas. 

Unicef Sverige riktar kritik mot Migrationsverkets beslut och menar att de har svårt att se att en utvisning till ett land där Lisa inte kan språket eller har någon familj på plats, skulle vara till hennes bästa.

I Lidköping genomfördes nyligen en gigantisk demonstration för att Lisa ska få stanna. Tusentals människor stod upp för att Lisa ska få stanna och politiker från höger till vänster uttalade sig om att det som sker är fel, kallhamrat och grymt.  Men än så länge är myndigheterna tondöva och som det verkar just nu ska utvisningen verkställas. Att myndigheterna inte tar hänsyn till Lisa, till Lisas familj, till det omgivande samhället och till politiker oavsett tillhörighet, tolkar jag som att de finner sig i den nya strama SD-politiken som råder för närvarande. 

Jag kan inte annat än att ställa mig i ledet bland de tusentals och åter tusentals människor som kräver en förändring. 

Gör om gör rätt, låt Lisa stanna. 

Monica Green Denna text finns även publicerad i Skaraborgsnyheter 

På årets sista dag försöker jag summera intrycken från 2023. Det händer mycket på ett år. 

Det bästa som hänt mig personligen är att jag blivit mormor, det är helt underbart. 

Jag haft möjlighet att resa till bl.a New York för att delta i FNs kvinnokonvention CSW. Jag har varit valövervakare i Bulgarien. Som deltagare i årsmötet för Hamlin Fistula har jag fått besöka sjukhuset i AddisAbeba för förlossningsskadade kvinnor i Etiopien.

Aktiviteterna i UN Women Skaraborg har fortsatt för jämställdhet och mot mäns våld mot kvinnor. Därför har även fredagsstrejkerna fortsatt oförtrutet. Som kommunfullmäktiges ordförande bjöd jag in UNIZONs ordförande Olga Persson till Skövde, hon gjorde flera bra framträdanden och satte starkt avtryck. 

Jag har även träffat nobelpristagare i ekonomi Claudia Goldin som finns med i min tredje bok, den första på engelska, You are needed, väldigt spännande. 

Men det är dystra tider med urskillningslöst mördande av barn, kvinnor och män i Palestina. 

Efter Hamas fruktansvärda massaker startade Israels ledare oproportionerligt övervåld mot civilbefolkningen som är chanslösa utan mat, värme eller skydd.

Rysslands krig i Ukraina fortsätter, miljöförstöring och klimatförändringar fortgår utan lösningar i sikte. Gängkriminaliten och oroligheterna fortsätter trots många utfästelser och tal om krafttag. Ekonomiskt är det tufft för många, falukorven är dyrare än någonsin, höga bolåneräntor, ojämlikheten ökar och vi är långt ifrån ett jämställt samhälle fritt från våld. 

En annan värld är möjlig, 2024 måste bli bättre för alla, inte bara några få. 

Så det önskar jag nu;

Gott Nytt År till alla.

Efter fantastiskt intressanta och givande dagar i Berlin, med möten, studiebesök och nya bekantskaper var det dags att ta tåget mot Hamburg. Eftersom jag tyckte det var så enkelt när jag åkte hemifrån i söndagskväll såg jag fram emot en skön hemresa. 

Två timmar från Berlin till Hamburg för att där byta till Nattåget och sova ända fram till Nässjö. 

Så såg min plan ut. 

Min kollega Hanna Alen från Berlin sa något i stil med att det låter så romantisk med tåg men i praktiken är det annorlunda, det skakade jag bara av mig det och sa att det är både vilsamt, trevligt och miljövänligt att åka tåg. 

I skrivande stund är jag beredd att hålla med Hanna. 

Efter någon timme på tåget Berlin-Hamburg, satt jag i godan ro och åt på en ostmacka, jag hörde konduktören säga något i högtalaren. Eftersom jag lyssnade på en podd och trodde att han upplyste om vilka stationer vi skulle stanna vid, brydde jag mig först inte så mycket (det var ju ändå bara på tyska….) 

Snart ställde sig samtliga passage upp, packade ihop sina saker och gick ur. Jag frågade mina medpassagerare och fick veta att det var ett tågstopp på spåret längre fram och att de inte visste mer just då. Alla fick kliva av i kylan, ställa oss på en mörk perrong för att vänta in ett annat tåg. Efter en stund (det kändes väldigt långt men kanske bara var 20 minuter) hördes något i högtalaren, jag följde folkmassan till en annan perrong där ett annat tåg väntade. 

Det tåg vi fick kliva på var redan fullsatt tåg så det var bara att försöka hitta ett litet utrymme.

Allt gick mycket lugnt tillväga, alla var förstående och hjälpsamma. Någon ville erbjuda sin sittplats, någon annan förklarade att detta är typiskt tyska järnvägen. När jag kontrade med att Sverige också har tågförseningar trodde de mig knappt. Jag vet att både Tyskland och Sverige investerar otroligt mycket i järnvägsunderhåll men det är en föga tröst för oss som vill åka smidigt redan nu. 

Det överfulla tåget fick ledas om så vi åkte förmodligen lite kors och tvärs innan vi kom fram men med tre timmars försening hade jag missat nattåget mot Sverige. 

Det fick bli hotell i Hamburg och nu sitter jag på ett tåg mot Köpenhamn och hoppas på att jag hinner med de anslutningarna så att jag kommer hem till Skövde i kväll. 

Vi har alla på något sätt drabbats av detta eländiga år som 2020 inneburit. Pandemi, isolering, våld, intensivvård, för en del mycket hård arbetsbelastning,  för andra arbetslöshet och fattigdom. 

Corona drar fram som den farsot det är över världen.

Mitt i allt detta fortsätter dessutom Cancern att spridas, vi är många som har en anhörig som är eller har varit sjuk.

Vi som känner Julia Fridell vet hur fantastiskt, härlig och go denna 21 åriga tjej är. 

I april 2016 fick hon, 16 år gammal, osteosarkom (skelettcancer), hon gick igenom en oerhört tuff behandling och opererades ett flertal gånger i sitt högra ben. Många engagerade sig och hjälpte på olika sätt till bl.a med bidrag i den stora insamlingen i Julias namn till Barncancerfonden.

Vi var så lättade och lyckliga när behandling äntligen var över och hon kunde se framåt igen. Hon återupptog plugget, tog studenten, ville resa i världen och började universitetsstudier.  

Men 2020 blev inte som vi tänkt oss på något sätt. I maj i år konstaterades att Julia återigen drabbats av cancer. Hon fick på nytt pausa livet, för att genomgå stora operationer och cytostatika behandlingar, och har tillbringat stor del av hösten på Sahlgrenska i Göteborg. 

Idag den 18 december påbörjas återigen en cellgiftsbehandling och vi känner oss handfallna över att inte kunna påverka. Så vad ska vi göra inför julen?

Det är glädjande att veta att Tomten är immun mot Covid-19 och barnen runt omkring oss kan och ska önska sig julklappar. 

Alla barn är värda både klappar, kärlek och glädje.

Jag är van vid att samla in pengar till organisationer, forskning, till fredsarbete, till arbetet mot våld mot kvinnor och mycket annat men i år tar jag ett annat grepp.

Jag kan inte låta bli eftersom jag vill att Julia ska ha en trygg framtid, ha råd att studera, ge henne guldkant som underlättar och gör att hon mår bra.

Därför startar jag en julklappsinsamling till Julia. 

Vill du vara med? Har du en tia, en hundring eller två över? 

Vill du swisha en slant?

Skriv Julia i meddelandet och swisha till mig 0705304210

Jag håller er underrättade och överlämnar vår gemensamma julgåva till Julia den 25 december. 

Nu viner det runt husknuten av höstliga vindar, men november är ovanligt varm i år. 

Vi är många som minns snöstormen för 25 år sedan. Jag var påväg hem från Stockholm efter intensiva dagar med debatter, omröstningar, sammanträden och förhandlingar. 

När jag tittade ut från tågfönstret såg jag hur snöandet tilltog allt mer ju närmare Skövde vi tuffade på.

Väl framme vid stationen i Skövde var det svårt att ta sig fram i snömodden, sista bussen till Skultorp hade redan gått och jag försökte få tag på en taxi. Trafiken stod nästan stilla när snön vräkte ner och jag var innerligt glad att jag lyckades ta mig hem.

Nästa morgon var hela Skultorp igensnöat. Det gick inte att öppna dörren eftersom halva huset var täkt av snö. Vägarna var helt igensnöade, ingen kunde ta sig till skolan eller till jobbet.

Jag minns att vi hjälpte grannar som försökt köra på vägen utanför vårt hus men som kört fast. Barnen var glada dels för att de fick leka i meter hög snö och för att de slapp skolan. Hela samhället var inbäddat i isolerande bomull och ingen kunde ta sig därifrån. 

Det blev en ganska skön känsla och gemenskap som spreds sig i omgivningen när alla fick ägna sig åt att försöka skotta snö. Det fick förstås ekomiska konsekvenser när produktionen låg nere och snöröjning tog all kraft. Men just då var det bara att finna sig och göra det bästa av situationen och den blev gemytlig, trots allt. 

Foto Lars-Ola Carlén 

Tro mig, jag har lärt mig den hårda vägen efter dessa sex veckor av olika typer av distansmöten. Efter att ha gått på flera misstag men också deltagit i några riktigt bra distansmöten har jag fått en viss rutin. Naturligtvis har ni/vi alla blivit experter och jag är säker på att ni också har erfarenheter ni vill dela med er av. Ändå dristar jag mig till att ge några råd i all enkelhet.

1. Tänk på att alla deltagare har olika kort/lång erfarenhet av de tekniska lösningarna. Erbjud teknisk support i god tid före mötet och låt alla få testa sig fram tills det fungerar. Med andra ord ha tålamod och förbered val av teknisk lösning noga, mycket noga.
2. Planera in pauser och informera om det redan inledningsvis. Så i samband med kallelsen till mötet och inledningen av mötet ska innehålla informationen att det blir minst 5 minuters bensträckare per timme.
3. Ta bort bakgrundsljud. Det är inte ovanligt att bakgrundsljud plockas upp och hörs mer tydligt i distansmöten. Alla deltagare ska ha ljuder avstängt när de inte talar. Var också extra noga med att undvika ljud som kan göra det svårt att höra vad som sägs, till exempel stolar som skrapar eller deltagare som småpratar med varandra.
4. Alla deltagare bör ha en dator/Ipad/telefon och befinna sig i var sitt rum. Det kan bli rundgång, tjut och andra störande ljud som kan leda till irritation.
5. Håll en god ton, uppmuntra varandra, ta gärna ögonkontakt och ge positiv feedback till varandra. Givetvis är ordning och reda a och o. Det är till och med ännu viktigare att ha mötesdisciplin dvs begär ordet, vänta på din tur och håll korta anföranden. 
6. Tänk på ergonomin och sträck på dig. Se till att ha bra belysning utan motljus, och datorn/Ipaden ska placeras högt upp, alltså inte i knät.
7. Var förberedd genom att vara lika påläst som vanligt, ställ fram en kopp kaffe och ett glas vatten och koppla på ditt leende. Med en positiv grundinställning blir allt mycket lättare.

Med en mängd erfarenheter av digitala möten kommer vi ta med det bästa inför framtiden. Naturligtvis längtar vi alla efter fysiska möte men det kan också bli så att vissa av dessa digitala sätt att umgås och fatta beslut blir en del av vardagen även framgent.

Lycka till!

Det behöver inte betyda att påsken blir inställd. Det går naturligtvis att fira påsk utan att samlas i stora grupper, utan att vara nära varandra och utan att riskera andras hälsa. Dessutom vet vi att det blir påsk nästa år, och året efter det. Då vill vi kunna umgås med nära och kära, så för din och min hälsas skull är det viktigt att följa råd och uppmaningar. 

Idag är det Skärtorsdagen och då brukar många barn klä ut sig till påskkärringar och gå runt för att be om påskgodis, men då finns det risk att corona-virus sprids. 

"Så påskkärringarna får ställa kvasten på parkeringen", säger statsminister Stefan Löfven. 

Jag håller med och får barnen nöja sig med att få ett påskägg som påskharen gömt i närheten.

Jag för min del brukar åka till Blåkulla så här års för att träffa likasinnade men inte ens Blåkulla är fri från smittrisk i år. Jag är helt övertygad om att det blir trevligt men annorlunda att inte åka för långt och att inte gå på påskfest.

Trots det kan vi i Sverige faktiskt gå ut om vi håller avstånd, vi kan handla både åt oss själva och åt äldre, vi kan röra oss fritt i samhället men under ansvar.

 Att vi i Sverige nu blivit kända över hela världen på att vår modell bygger på tillit, ansvar och solidaritet är positivt. Än så länge vet vi inte vilken metod som är bäst. Andra länder har stängt ner sina samhällen helt och fått stopp på smittan men vad händer när de öppnar igen? Vi har i stället valt att hålla sjuka, äldre och de med minsta symtom hemma. 

I efterhand kommer vi få se vilken metod som var mest framgångsrik. Jag är stolt över denna Svenska modell men har full förståelse och respekt för att andra länder väljer andra vägar. Vi vill alla samma sak, dvs rädda liv. De flesta av oss kommer att bli smittade förr eller senare och förhoppningsvis får vi ett milt sjukdomsförloppet och blir immuna för ett tag framöver.

Coronavirus är ett jävla skit men vi har lärt oss mycket. Vi lär oss jobba hemifrån, ha möten på distans, är mer miljövänliga, vi stödjer lokala restauranger och vi har sett andra sidor av såväl andra människor som andra sidor av samhället. Jag väljer att se positivt och lyssnar än en gång på Bo Kaspers orkesters låt "Vi klarar det" som inledningsvis går så här "Håll ut, vi klarar det. Vi har kommit ganska långt ändå. Vi klarar det, hela vägen, det ska sluta så"

Med dessa ord önskar jag alla bloggläsare en riktig Glad Påsk 

(Bilderna är påskkärringsbesök från andra år) 

Alldeles nyligen insåg jag att jag missat en oerhört viktig punkt på ett möte jag deltog i. Inte vilket möte som helst utan ett möte som jag själv ledde. I det läget borde jag ha stannat upp, reflekterat, lyssnat och backat men det gjorde jag inte. Jag fortsatte som om ingenting hade hänt och stod på mig. Det ångrar jag nu.

Att erkänna sina misstag sitter djupt och stoltheten tar oftast över.

Naturligtvis är det viktigt att gå vidare och kunna fortsätta för att inte tappa fart.

Men det är minst lika viktigt att vara ödmjuk, inkännande och prestigelös.

Det är viktigt eftersom de som berörs ska känna respekt och tilltro. Det är också viktigt för mig själv. Att erkänna sina misstag är nödvändigt för att kunna lära sig något.

Vi lär oss mycket i dessa annorlunda, utmanade och omtumlande tider.

Jag önskar att jag har lärt mig vara ödmjuk. Jag vill be om ursäkt och hoppas att de det berör vet att alla gör misstag och att de kan förlåta mig.

På så sätt kan vi alla fortsätta tillsammans.

Ibland är det bra att stanna upp. Lära sig av misstagen och lära känna sin omgivning. Nu funderar jag på det där uttrycket som används i dessa sammanhang, är det?

"Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden." 

Det är ett bevingat och bra uttryck som vi alla borde använda ofta. 

Fast å andra sidan kanske det ändå inte prickade rätt på det jag vill ha sagt.

Kanske är detta jag just skrivit tillräcklig för att jag fortsättningsvis ska visa hänsyn och respekt. 

Påminn mig gärna när jag glömmer denna min nya insikt. 

Ta hand om er.

Fem tips från coachen

Det bästa är att följa folkhälsomyndighetens rekommendationer, följ regeringens beslut och ställ upp för din omgivning. Några av de uppmaningarna är mycket enkla så att alla kan följa dem d.v.s. tvätta händerna med tvål och varmt vatten och torka sedan händerna så att de blir torra. 

Var lyhörd, ansvarstagande och transparent. 

Förutom det kan jag ge fem tips.

1. TA ANSVAR, om du är i ledningspossition är det extra viktigt att du kliver fram.

2. GÖR EN ENKEL OCH TYDLIG HANDLINGSPLAN, den bör innehålla omvärldsbevakning och hur ni kritiskt kan granska vaksamt det som sprids i olika kanaler.

3. SPRID DEN RELEVANTA INFORMATIONEN där det är möjligt. Inge förtroende och hopp. Det kan vara jobbigt en tid framöver men naturligtvis klarar vi detta tillsammans. 

4. BEHÅLL LUGNET, svara sakligt på det du kan och återkom med ytterligare information om så behövs.

5. KÄNN EMPATI och fokusera på förståelse, uppmärksamhet och ingivelse.

Så pratar du med barnen https://www.krisinformation.se/artiklar/sa-pratar-du-med-barn-om-coronaviruset

Folkhälsomyndigheten https://www.folkhalsomyndigheten.se/smittskydd-beredskap/utbrott/aktuella-utbrott/covid-19/

I år blandade jag i rabarber i fläderblomsaften, ett lyckokast om jag får säga det själv. Vill du pröva? Gör så här: plocka

3 kilo rabarber, det är ungefär ca 30 rabarber? och skär dem i bitar. Plocka sedan ca 50 fläderblomsklasar, de väger väldigt lite så det blir ca 500 gram

Skär fem små citroner i skivor och ta 3 kilo socker.

Häll över 2 liter vatten och låt stå ett dygn, rör om då och då.

Sila sedan och häll upp i rena flaskor.

Det blir jätte gott. Ställ i kylen högst två veckor eller flys in och ta upp en flaska i taget så blir den inte dålig. Lycka till

Varje år brukar jag simma Göta Kanalsimmet och det är något jag sett fram emot även i år.

Det brukar var ett kul jippo där vi simmar i kanalen med start och mål i den fina Vänerorten Sjötorp.

Publiken följer med oss längs kanalkanterna och tittar på när vi dyker i, simmar fram till första slussen, tar oss upp på kanten, springer förbi slussen, dyker i och simmar till nästa sluss osv.

Men men i år har jag drabbats av musarm eller tennisarm. Jag har haft ont i höger armen i över en vecka nu, armen är svagare än vanligt och jag får ont när jag rör den. Jag har hoppats in i det sista att det skulle gå över till i dag eftersom jag vilat från dator, armträning mm. Tyvärr har det inte gett med sig. Nu har jag även provsimmat i ”min” Boulognersjö och inser att det inte fungerar att ta i för mycket.

Därför har jag tvingats bita i det sura äpplet, ringt arrangörerna och kastat in handduken.

OK jag vet det finns betydligt värre händelser än att jag inte kan simma årets Göta Kanalsim men jag tycker ändå det är lite trist. Jag får se fram emot andra roligare grejer, så som valrörelse, springa stadslopp och njuta av det fina vädret

”Jag har en last som håller mig fast i ett järngrepp varje vinter” (citat Falk Adolphson)
Mitt järngrepp sitter i sedan jag som liten följde med till farmor och farfars kök i Hällekis, för att i juletider göra grynkorv. Korngrynen som legat i blöt över natten skulle blandas med fläskfärs, lök och kryddor. Innan vi kunde börja stoppa korven i de ursköjda fjälstren skulle gammelfarmor Gärda smaka av och avgöra om vi kryddat rätt med kryddpeppar och salt mm.

Sedan dess är jag ett stort grykorvsfan och när grykorvens vänner startade för några år sedan gick jag givetvis med som medlem och delgav mitt recept till föreningen.

Traditionen förs vidare och i går träffades barn, mostrar, kusiner och morbröder för att göra årets grynkorv. Numera är det morfar Ingemar 82 år som avgör smaken. När korvarna är klara steker vi grynbullar (en del kallar det skinnatröt) och så har vi en trevlig måltid tillsammans allihop. Det är väldigt kul, minst lika kul som julafton tycker jag.

 

Så när Adolphson och Falk sjunger att de vill ha:

segare knäck och fetare fläsk från grisen

sjunger jag om mera grynkorv på spisen.

För mig är motion ett sätt att reflektera över det som hänt och få distans till jobb, diskussioner och läsande. I våras tränade jag inför Vätternrundan och cyklade runt på vägar i Skaraborg.

På sommaren är det än lättare att sticka iväg på en joggingrunda.

Idag gjorde jag lite mer, jag gjorde ett litet triathlon.

Nyss hemkommen från några dagar av salta bad och sol i Bohuslän kände jag ett ouppdämt behov av att röra på mig. Så när jag laddat tvättmaskinen, lagat mat och vittjat mejlboxen gjorde jag slag i saken.

Jag cyklade till och runt den fina Sjötorpssjön, sedan joggade jag två varv runt den lilla sjön och avslutade med att simma över halva sjön och tillbaks igen.

Sedan satt jag på bryggan, njöt av solen, tittade på en Dopping som dök och dök för att mata sin lilla fågelunge, samtidigt hörde jag de badande barnens skratt på andra sidan, det var härligt.

Det blev ett betydligt mindre Triathlon än Billingebragden som jag gjorde för många år sedan och mycket mindre än ett riktigt triathlon och ännu mindre än Ironman eller järnman som täcker 3,86 km simning (2,4 miles), 180 km cykling och 42 195 m

Mitt lopp blev 13 km cykling, 6 km jogging och ca 800m simning men jag är mycket nöjd ändå. Sedan rullade hem i sakta mak.

Vem vet, kanske blir det fler Triathlonlopp runt Skövde. Det finns fler badsjöar att utforska…

Brukar inte så ofta blogga om privata händelser men eftersom Lotta Fridell förärat mig med en kul bild kan jag inte låta bli.

Fotot är från Nyårsnatten, när mina kompisar gav mig gyllene joggingskor till Lidingöloppet, badring till Vansbrosimningen, extra cykeldäck och en nummerlapp till Vätternrundan, hopfällbara skidor med raketfart.

Allt detta för att jag ska klara En Svensk klassiker under 2010.

Det borde ju gå eftersom jag klarat både tjejklassikern och klassikerhalvan tidigare.

Nu gäller det att träna mycket för att klara utmaningen. Det har börjat bra eftersom det är perkekta skidförhållanden på Billingen, med utmärkta spår. Kanske en aning för kallt.

Idag var den – 12 grader när jag körde 15 km.

Gott Nytt träningsår

Det började för ett år sedan med träning på Billingen. Där finns fina, ganska backiga, spår både för löpning (jogging) och skidåkning. På lediga stunder har jag joggat, åkt skidor men även tränat på gym.

I februari körde jag halva Vasaloppet och i början av juni bar det iväg till Motala för att cykla halva Vätternrundan en "liten" utmaning på 15 mil. En månad senare var det dags för halva Vansbro simningen, den var jag inte ett dugg orolig för eftersom jag simmade hela Vansbro 3000 m förra året. Men de av er som följt min blogg vet ju vilka bravader som hände då. Men i mål kom jag med nöd och näppe..

Så idag var det dags för sista etappen i denna klassikerhalvan.

Lidingöloppet, ja just det halva Lidingöloppet dvs 15 km jogging. Mitt mål var att jag skulle hålla mitt vanliga joggingtempo dvs 6 min/km men det höll inte. Jag fick gå i backarna och jag var ganska sliten den sista biten. Men det är en folkfest och ju närmare mål jag kom desto roligare blev det. Det var fullt med folk utmed banan som hejade, hurrade och applåderade och då går det även om det känns tungt. När jag gick i mål på 1 timme och 43 minuter (103 minuter) var jag mycket trött men väldigt glad.