Monica Greens blogg

För en vecka sedan fick samarbetsregeringen äntligen igenom sin budget. Ett omtumlande Riksdagsår kan läggas till handlingarna och vi kan ta nya tag. Men för att se framåt behöver vi ändå blicka lita bakåt för att kunna dra slutsatser.  

Det politiska minnet brukar vara kort, vem minns Reinfeldts första tid vid makten?  Redan första arbetsveckan avgick två statsråd pga. snedsteg som uppdagades. Under i stort sett hela första mandatperioden låg alliansregeringen efter de rödgröna i opinionen, som mest med 20 procentenheter. Detta trots att de regerade i majoritet och med egen budget.

Att oppositionen ser behov av att markera mot regeringens politik är inget konstigt. Under det omtumlande Riksdagsåret vi nu lägger bakom oss visar de drygt 100 tillkännagivandena tydligt att oppositionen nobbar inviter till samverkan över blockgränserna och försöker att bakbinda regeringen.

Men efter åtta år med alliansen finns det ett tydligt behov hos de borgerliga partierna att markera vilken politik de vill föra. Folkpartiet har tagit ställning mot allianslinjen både vad gäller föräldraförsäkringen och genom att bryta försvarsförhandlingarna. Allt oftare ser vi att åsikterna går isär, och att alliansen på riksplanet, precis som runt om i landet, faller samman.

Blockpolitiken har kanske nått vägs ände, det vore mycket bra i sådana fall.

Vi kommer att fortsätta söka samarbete över blockgränserna och ser goda förutsättningar för det, i takt med att de borgerliga partierna vågar ge uttryck för en egen politik bortom alliansen.  En bred enighet i riksdagen garanterar långsiktighet vilket är bra för Sverige. Sverige behöver mer av samverkan, inte mindre!