Kompromiss
Efter månader av fakta insamling, studiebesök och debatter i s-föreningar, arbetarekommuner och partidistrikt har vi kommit fram till dagen då socialdemokraterna ska besluta om ordning och reda i välfärden. Partistyrelsens utlåtande är en kompromiss mellan olika viljor i god demokratisk och folkrörelseanda.
Internt i partiet har funnits en stor opinion mot vinstuttag i välfärdsföretag. Nonprofit-modell som begränsar vinstuttaget har diskuteras, liksom möjlighet att ge kommunerna veto att säga nej till nyetabelringar av friskolor om det t.ex redan finns tillräckligt med skolor i där.
Många har känt sig relativt tillfreds med den kompromiss som fanns. Men debatten går högt både i temagruppen som skulle hantera den känsliga frågan och i korridorerna ombud emellan. Nya skrivningar föreslås av olika distrikt och testas på ombuden.
I kväll avgörs det hur kompromissen slutligen kommer att se ut. Det kommer att bli mycket spännande.
En onödig kompromiss. Sluta att ge bidrag till privata företag. De som inte accepterar de allmänna institutionerna måste betala själva för alternativen, ev. via privata försäkringar.
Låt stat, landsting och kommuner behålla skattepengarna till byggandet och driften av skolor, vårdhem och sjukhus.
Jag känner mig djupt besviken. Nu kämpas inom SAP kring om, eller hur, vinster ska kunna tas ut. Själv ifrågasätter jag fortfarande argumenten för privatiseringen som sådan av viktiga samhällsfunktioner inom skola, omsorg, sjukvård och infrastruktur. Vi har rakt av köpt argumentet om det privata ägandets och valfrihetens påstådda överlägsna effektivitet. Tänk jag tillåter mig fortsätta tvivla. Har under åren lyssnat på och läst studier som pekar åt båda håll. Både problem och fördelar, oberoende av om verksamheten är privat eller gemensamt ägd. Däremot en samstämmighet om den mindre (privat eller gemensamt ägda) organisationens effektivitetsfördel jämfört med den större.
Tycker fortfarande att nämnda sektorer ska drivas i gemensam behovsstyrd skattefinansierad regi. Samhället måste hållas ihop och jag kan inte se annat än att detta syfte motverkas med en allt mindre och mindre del av gemensam välfärd.
Att vi t.o.m. är nästan svarslösa när privatiseringsargumenten framförs är än mer allvarligt. Varför kan inte sjukvården drivas privat när man tillverkar sjukhussängar, mediciner och annat privat ? För mig är dessa, till synes logiska frågor ointressanta, alldeles oberoende om vinster får tas ut eller ej. Jag anser att det solidariska samhället är det högre syfte som inte främjas med dessa argument.
"Köper" vi ändå argumenten kan man fråga sig om vi inte också kan ta nästa steg och privatisera polis, rättsväsende och försvar också ? Privata företag gör ju polisbilar, batonger, kanoner och lagböcker och tillåts göra vinst på detta. Det måste ju bara vara en fråga om beställarkompetens för att få en billigare och effektivare polis, en snabbare domstol och ett mer alert försvar. Nej, trodde inte heller detta skulle var intressant, utom hos möjligen de mest extremliberala.
I grunden handlar det om politisk vilja och förmåga. Om vilken människo och samhällssyn vi har. Utvecklingen under senare år leder enligt min mening åt helt annat håll än åt det långsiktigt uthålliga samhälle där alla har lika värde, såväl formellt som reellt. Jo, jag är besviken på SAP, på vår och min egen oförmåga och/eller bristande vilja.
