Monica Greens blogg

Vi välkomnar 2026 med tillförsikt – trots oron i världen. För det finns ingen annan väg än framåt. Samtidigt är det uppenbart att mycket måste förändras. Inte minst arbetet med att stoppa mäns våld mot kvinnor.

2025 avslutades i svart, med mordet på två kvinnor. Det är en dyster påminnelse om att vi lever i en värld där kvinnor fortfarande underordnas, förlöjligas och förminskas. I sociala medier normaliseras hatet, våldet ursäktas och förtryck accepteras. Ord blir handling, och handlingar får dödliga konsekvenser.

Omvärlden är lika skakig. Rysslands brutala krig mot Ukraina fortsätter. Kriget mellan Israel och Hamas har kastat regionen in i ännu djupare lidande, där palestinier fortfarande förnekas rätten till ett eget land. Samtidigt ser vi hur USA nu agerar för att säkra tillgång till olja i Venezuela – ett agerande som ytterligare undergräver den internationella rättsordningen.

Utvecklingen i Venezuela är i skrivande stund mycket oroande. Nicolás Maduro saknar demokratisk legitimitet och under hans styre har landet rört sig i alltmer auktoritär riktning. Oppositionen förtrycks och grundläggande fri- och rättigheter inskränks. Men det rättfärdigar inte att USA bryter mot internationell rätt och FN-stadgan. När den gemensamt överenskomna världsordningen urholkas, just när den behövs som mest, står alla förlorare.

Gränser, suveränitet och mänskliga rättigheter kan inte vara beroende av vem som för stunden är starkast.

Internationell rätt måste gälla – alltid och överallt. Det är Venezuelas folk som ska avgöra Venezuelas framtid. Ingen annan.

Eskalering måste motverkas. Vägen framåt måste vara fri val, demokrati och respekt för mänskliga rättigheter. För det venezuelanska folkets frihet. Det internationella samfundet har ett ansvar att stödja en fredlig och inkluderande lösning.

Vi måste se framåt och gemensamt ta nya tag för att vända utvecklingen, bort från en världsordning präglad av patriarkal makt, höga herrars maktmissbruk och ett system där våld, dominans och styrka tillåts trumfa rättvisa och mänskliga rättigheter. 

Den 24 oktober firas FN-dagen – och i år fyller Förenta Nationerna 80 år. FN-stadgan trädde i kraft den 24 oktober 1945, då 51 stater stod som medlemmar. I dag omfattar organisationen hela 193 medlemsländer.

Men i en tid då bomber faller över Ukraina, oroligheterna i Afghanistan fortsätter och barn svälter i Somalia – samtidigt som kvinnor och män tvingas fly sina hem världen över – kan det kännas svårt att tala om firande. Ändå påminner FN-dagen oss om något avgörande: vikten av att aldrig sluta kämpa för fred, mänskliga rättigheter och solidaritet.

I Gaza pågår fortfarande en konflikt, även om ett tillfälligt lugn nu inger ett skört hopp om en varaktig vapenvila. Mat, mediciner och vatten börjar långsamt nå fram till människor i nöd. För många kvinnor och flickor är detta första gången på månader som de vågar hoppas – på vård, humanitärt stöd och en natt utan flyganfall.

UN Women står i daglig kontakt med kvinnor och flickor vars röster måste få höras – i Gaza och världen över. Under de senaste två åren har två kvinnor i timmen dödats i Gaza. Den siffran berättar inte bara om krigets förödelse, utan också om en tragedi som kommer att prägla vårt kollektiva samvete i generationer framöver.

Över en miljon kvinnor och flickor är i behov av livsmedelsbistånd, och nära en kvarts miljon är i akut behov av näringsstöd. Vapenvilan ger dem en chans att andas – att slippa fly, att söka skydd, att börja återuppbygga sina liv. Men vintern närmar sig, och alltför många står utan tak över huvudet.

Behovet av direkt stöd för sjukvård, mat, vatten och återuppbyggnad är akut. FN:s jämställdhetsorgan, UN Women, har ett tydligt uppdrag: att se till att vapenvilan leder till verklig säkerhet. FN:s säkerhetsrådsresolution 1325 om kvinnor, fred och säkerhet är ett centralt verktyg i detta arbete. Den slår fast att kvinnor ska ha en aktiv roll i fredsförhandlingar, skyddas från våld i konflikter och ges inflytande i återuppbyggnaden.

Denna FN-dag påminner oss om att fred aldrig kan tas för given – men också om att varje steg mot jämställdhet, rättvisa och samarbete är ett steg mot hopp.