Monica Greens blogg

Makt, pengar, hemarbete, våld, utbildning, näthat och hälsa, de främsta problemen som visar att vi inte har ett jämställtsamhälle och att det behövs en särskild myndighet som får struktur på arbetet.

Enligt FNs Kvinnokonvention ska kvinnor inte diskrimineras på arbetsmarknaden, särskilt när det gäller anställning, lönesättning, tjänstevillkor, förmåner och arbetarskydd. Ändå sker det dagligen.

Arbetet med de jämställdhetspolitiska målen går för långsamt. Det är inte bara vi i UN women Nationell kommitté Sverige som tycker det. Det anser partiernas kvinnoförbund, det anser kvinnolobbyn och det anser Cecilia Schelin som utrett frågan av regeringen.

Kvinnor har inte samma tillgång till makt och inflytande som män. Så är det både inom näringslivet och inom akademin. Kvinnor jobbar för mycket deltid, sköter en för stor andel av det obetalda hemarbetet, stannar hemma länge med barnen och utsätts i oförminskad styrka av våld i hemmet.

Kvinnor och flickor drabbas av näthatet genom kränkningar och hot om våld via digitala kanaler. Våldet mot kvinnor är ett område där inga framsteg märks, trots de satsningar som gjorts inom kommuner och länsstyrelser.

I Sverige har flickor bättre studieresultat än pojkar och tar mer studielån. Flickor studerar längre och får högre studieresultat, men också en större total studieskuld. Men det syns inte i lönekuvertet, kvinnor tjänar strukturellt mindre än män.

Kvinnor tar ut fler sjukdagar och VAB-dagar än män, de tar oftare har vårdnad för barn som ensamstående. Därför får kvinnor en pension som i genomsnitt utgör 67 procent av männens.

Det finns många skäl till en ny myndighet som kan ge stadga åt jämställdhetspolitiken.

Jämställdhet är inget som uppnås automatisk. Jämställdhetsarbete innebär tålmodigt långsiktigt arbete som ofta möter motstånd. Jämställdhet kräver politisk styrning och kontinuitet. 

Dessutom måste offentlig förvaltning, arbetsmarknadens parter, näringsliv, civilsamhället, du och jag ta ansvar