Monica Greens blogg

Idag den 6 februari anordnar UN women nationell kommitté Sverige ett eftertraktat och fullsatt seminarie i Riksdagen.  Kunskapstörsten är stor hos  barnmorskor, skolsköterskor, handläggare och personal som jobbar med barn, flickor och kvinnor som finns i riskzonen eller som redan har blivit könsstympade. Det finns många som jobbar med våld i nära relationer, sexuell hälsa och förebyggande mot könsstympning. Men det finns inte överallt, där det behövs, och det finns tyvärr ingen samordning, än så länge. Det är förmodligen därför vårt seminarie blev fullsatt så snabbt. 

Omkring 200 miljoner av världens flickor och kvinnor har utsatts för könsstympning. Tack vare de nya globala målen finns större möjlighet att rädda flickor från dessa övergrepp. Könsstympning medför flera risker och är ett allvarligt hälsoproblem, såväl fysiskt som psykiskt. Det kan leda till allvarliga blödningar, cystor, infektioner, infertilitet, kronisk smärta, liksom komplikationer vid förlossning och livslångt trauma.

Kvinnlig könsstympning reflekterar en djupt rotad ojämlikhet mellan könen och utgör en extrem form av diskriminering av flickor och kvinnor. 

Att lagstifta mot kvinnlig könsstympning är viktigt, det har 41 länder gjort, men det har visat sig vara en otillräcklig metod för att avskaffa övergreppen.

Nationella handlingsplaner tillämpas idag i allt fler länder, olika program och initiativ stöds för att motarbeta förekomsten av kvinnlig könsstympning. Sådana program och initiativ berör allt ifrån hur vård och behandling av utsatta kvinnor och flickor fungerar till utformandet av rådgivningsservice och utbildning. Det är mycket förvånande att Sverige ännu inte har någon nationell handlingsplan för hanteringen av denna förskräckliga sedvänja och att kunskapen över landet är minst sagt varierande.

Staten, kommunerna, civilsamhället och media har alla viktiga roller i arbetet för avskaffandet av kvinnlig könsstympning. För att uppnå målet att avskaffa kvinnlig könsstympning är det av stor vikt att förändra de förväntningar som ställs på kvinnor och flickor av familj såväl som av samhället i stort. Upplysning och förebyggandearbete är oerhört viktigt och bör göras på betydligt fler håll i landet än vad som görs idag.

Vi ser fram emot ett viktigt seminarie och fortsatt debatt om hur det förebyggande arbetet ska fungera på ett bättre sätt i hela landet.