Monica Greens blogg

Det är alltid roligt och lärorikt att titta tillbaka i backspegeln på det gamla året innan målsättningarna för 2019 tar sin form.

Även detta år blev omtumlande på många sätt, ingen regering trots val, dödsolyckorna ökar i trafiken och jämställdhetsarbetet har gått både framåt och bakåt.

Jämställdhetsmyndigheten startade sitt arbete i januari efter beslut i Riksdagen där S, Mp och V fick med sig Liberalerna. Men redan i december beslöt M, Kd och SD med passivt stöd av C och L att lägga ner myndigheten. Vi som kämpat länge för att få ett samlat grepp för ett mer jämställt samhälle får börja om från början känns det som.

Kraften i Metoo har tagit ett nytt steg efter alla upprop och vittnen hösten 2017, var det dags för arbetsgivare att ta i tu med sexism, trakasserier och dolda agendor. 

Ett tydligt exempel på gammal unken patriarkatstyrd organisation blev Svenska akademin när de tvingade bort Sara Danius som ständig sekreterare. Det hon fick hantera hade vi andra ingen aning om (åtminstone inte jag) men det blev extra tydligt i hennes sommarprogram. Än har vi inte sett slutet på eleändet i akademin och vi vet inte ännu om de ens kommer att få dela ut Nobelpris nästa år. 

En annan stor händelse med allvarliga konsekvenser var alla bränder som drabbade mellansverige. Extremvärme, torka och nederbördsbrist som klimatpåverkan medfört, ledde förvånansvärt ändå inte till att miljöfrågan blev särkilt sor i valrörelsen.  

Svenska folket bestämde att det rödgröna blocket skulle få 144, att alliansen fick 143, det ledde till att SD blev vågmästare med sina 62 mandat. Statsminister Stefan Löven som länge arbetat för att bryta blockpolitiken blev bortröstad av majoriteten av Riksdagsledamöterna. Hösten har sedan ägnats åt förhandlingar, två statsministeromröstningar, utsträckta händer och dörrar som öppnats och stängts.

Om jag personligen får skämta lite kan jag konstatera att det blir ingen ordning sedan jag slutade i Riksdagen ........

För så är det,  2018 innebar att jag lämnade rikspolitiken efter 24 år. Jag bestämde mig redan efter förra valet att det skulle bli min sista mandatperiod. Det har varit en otroligt intressant, utvecklande, jobbig, stressig, lärorik tid. Det är ett privilegie att vara folkvald i flera val, det känns oerhört hedrande och förpliktigande. Att ha ett förtroendeuppdrag kräver mycket tid både i Riksdagen och valkretsen dvs Skaraborg. 

Dessutom har jag haft förmånen att få resa mycket i uppdraget, både i och utanför Sverige. 2018 var inget undantag. Jag var i Paris, New York, Washington, Genève och Johannesburg med flera platser.

 Men nu är det alltså dags för nya uppdrag. Bl.a valobservation för Folke Bernadotte akademin. Därför var jag i Georgien och observerade presidentvalet.

I april 2018 valdes jag till ordförande för UN Women nationell kommitté Sverige för ytterligare 2 år. Nu ska jag äntligen få lite mer tid till att jobba med dessa viktiga jämställdhetsfrågor. Det känns bra att inte behöva rusa med andan i halsen till och från kansliet och mötena. 

Dessutom fortsätter jag med kommunpolitiken i kommunfullmäktigespresidie och med NTF med mera, med mera.

2018 innebar också att jag äntligen kunde börja jogga igen efter tre år av sjukgymnastik pga en höftskada. Det kändes oerhört kul att kunna delta i vårruset med mina tjejkompisar och att springa 5km igen. Träna och jogga är för mig avstressande och skönt. Det hoppas jag kunna fortsätta med nästa år. Privat har jag även kunnat vara med nära och kära, både hemma i Skövde, på Billingen, i Stövan, på Kinnekulle, på Marstrand, i Snabolet utanför Hjo och i Spanien med flera platser där jag har familj och goda vänner.

Ett spretigt, omtumlade år är till ända och en ny spännande tid väntar med nya utmaningar.

Jag ser fram emot 2019, det ska bli kul att kasta sig in i med liv och lust.

Så gott nytt år alla mina vänner och läsare, vi ses snart igen. 

Tills dess: ha det bäst! 

Det är med sorg i hjärtat jag tar del av uppgifterna att Vita Hästens ordförande Yvonne Anglesjö

avgår pågrund av grova hot och trakasserier från supportrar. Detta är helt oacceptabelt, ingen ska behöva utsättas för hot och trakasserier inom idrotten eller på någon annanstans i samhället. 

Att respektera varandra och visa hänsyn verkar tydligen inte alla förstå värdet av. 

Samhället byggs av människor, vi fungerar med varandra och vår omgivning. Med en värdegrund som bygger på kamratskap och trygghet, social kompetens, hållbarhet, självkänsla och empati blir vi starkare tillsammans. De som utsätter någon annan för mobbing och trakasserier mår antagligen väldigt dåligt men dessa människors okunskap och inskränkthet ska inte behöva gå ut över någon annan.

Yvonne Anglesjö Har varit ordförande i två och ett halvt år och arbetat hårt. Hon har också stöd av många supportrar. 

Jag beundrar Angelsjö och Vita hästens värdegrundsarbete och att de tagit ställning för Heforshe.

UN Women nationell kommitté Sverige jobbar aktivt med HeForShe-kampanjen för alla människors aktiva delaktighet i jämställdhetsarbetet. Vi vill jobba tillsammans med beslutsfattare, övriga civilsamhället, universitet, skolor och  idrottsföreningar för att bidra till att jämställdhet blir en realitet i Sverige

Vita Hästen är världens första hockeyklubb att engagera sig i #HeForShe och #tasnacket. Det visar på stor respekt och ansvarstagande. 

Spelarna i Vita Hästen visar att de tar tydlig ställning mot våld mot kvinnor och stå upp för jämställdhet. Det borde fler göra.

Ingen ska behöva ta skit, eller hot och trakasserier. 

http://www.unwomen.se/kampanjer/heforshe/

https://www.vitahasten.se/artikel/7fixajq71-4a97d/styrelsen-informerar

Har ni hört argumenten:

 - De förstår inte sitt eget bästa, 

• ingen utbildning = ingen rösträtt 
• kvinnor är inte förmögna att fatta beslut utanför köket

Argumenten känns mossiga men tyvärr inte ens 100 år gamla. Dessa argument gror under ytan hos vissa personer i Sverige idag. Därför måste vi, trots att vi idag kan fira 100 år av demokrati, alltid ta debatten när mörkbruna argument kryper upp ur skuggan.

För hundra år sedan var det efter lång envis kamp för demokrati som Sverige äntligen tog steget till demokrati.

1917 förlorade högern andrakammarriksdagen, en ny majoritet med S och L la tillsammans fram förslaget om allmän rösträtt.

Högern kämpade emot och röstade nej, men efter hot om revolution och strejk fick de till slut ge sig, den 17 december 1918 kom beskedet som förändrade Sveriges historia. Hjalmar Branting sägs ha sagt att det var den bästa dagen i hans liv. Men det togs i två steg, först fick männen rösträtt.

I valet 1921 fick kvinnor i Sverige rösta för första gången, sist bland de nordiska länderna.

Sedan dess har vi steg för steg genomfört reformer som gjort Sverige till ett av världens mest jämställda länder. 

Men vi riskerar alltid en backlash och trots att vi kommit långt, har vi långt kvar.

Över 100 år för för kvinnors och mäns rättigheter och rätt till sin egen kropp, mot våld och sexuella övergrepp i alla former gav resultat men kan aldrig tas för given.

Vi måste alltid driva på och kämpa för demokrati, öppenhet, mänskliga rättigheter, alla människors lika värde, det är lika viktigt nu som då!

Sverige har fått kritik från FN:s Kvinnokommitté för att vi inte har levt upp till Kvinnokonventions krav om använda alla till buds stående medel som lagstiftning och administrativa ordningar för att förverkliga kvinnors mänskliga rättigheter. Detta har bland annat åtgärdats genom den nya Jämställdhetsmyndigheten. 

Men i dag går Moderaternas och Kristdemokraternas budgetreservation igenom budgetomröstning i riksdagen med hjälp av Sverigedemokraterna. Enligt sin reservation vill partierna lägga ned Jämställdhetsmyndigheten, dra ner på arbetsförmedlingen, dra in stöd till nybyggnation mm. Detta för att sänka skatterna. 

När det gäller jämställdhetsmyndigheten lyckades regeringen få igenom den tack vare stöd av liberalerna.

Förslaget var väl förberett  flera statliga utredningar och en lång rad experter som länge arbetat för att en myndighet som kan verkställa, samordna, stödja och följa upp jämställdhetspolitiken ska etableras. Den statliga utredningen led av moderaten och landshövding Cecilia Schelin Seidegård var den senaste. Hon och många andra insåg vikten av att kraftsamla stödet för att jämställdheten ska genomsyra samhället. Det har tidigare varit för spretigt. 

Men nu ska den alltså läggas ner enligt Moderatetna, kd och SD för att i stället den öka den ekonomiska ojämställdheten.

Det kommer knappast förbättra kvinnors höga sjukskrivningstal minskas, diskriminering eller förebygga sexualbrott.

Det krävs en sammanhållen, strategisk och långsiktig jämställdhetspolitik. Men M, Kd och SD vill tydlighet inte ha långsiktighet. 

Det är med en viss stolthet jag tar del av Folke Bernadotteakademins förberedelse inför valet i Moldavien nästa år. Som en självklar del av insatsförberedelsen föredras den feministiska utrikespolitiken som nu funnits i fyra år. Det var Margot Wallström och Stefan Löfven som    lanserade den hösten 2014. Det har satt tydliga avtryck på alla nivåer. Strategin tål att upprepas eftersom när de presenterades ifrågasattes och förlöjligades i vissa kretsar. Punkterna är: 

1. Mänskliga rättigheter. Sverige exporterat den svenska sexköpslagstiftningen, publicerat landrapporter om mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstatens principer i 135 länder, ökat utvecklingssamarbetets fokus på jämställdhet, inklusive genom en ny strategi, samt på olika sätt stöttat civilsamhällets arbete för kvinnor och flickor.
2. Frihet från våld. Sverige har arbetat för att synliggöra och motverka destruktiva maskulinitetsnormer och stärka länders förmåga att lagföra förövare, bistå brottsoffer och återanpassa soldater. Dessutom  bidragit till bättre kunskapsläge om kopplingen mellan okontrollerad spridning av vapen och våld mot kvinnor samt till att fler aktörer har anslutit sig till arbetet mot könsrelaterat våld i kriser.
3. Inflytande i fredsarbetet. Sverige har bidragit till ett ökat deltagande av kvinnor i fredsprocesser i såväl Latinamerika som Asien, Afrika och Mellanöstern och både etablerat och uppmuntrat nätverk av kvinnliga medlare. Sverige har även gjort kvinnor, fred och säkerhetsagendan.
4. Politiskt deltagande. Sverige har bidragit till kvinnors politiska deltagande i ett flertal länder, stöttat kvinnliga människorättsförsvarare och bedrivit ett aktivt påverksansarbete för yttrande- och åsiktsfrihet. Sverige har även drivit fram jämställdhetsstrategier i utvecklingsbanker och miljö- och klimatfonder mm
5. Ekonomisk egenmakt. Sverige har bidragit till flickors utbildning och kvinnors sysselsättning, varit drivande bakom att agendan för utvecklingsfinansiering och Agenda 2030 genomsyras av ett jämställdhetsperspektiv samt drivit på jämställdhetsarbetet i handelspolitiken och det hållbara företagandet. Sverige har också synliggjort mäns ansvar för jämställdhetsarbetet genom UN womens kampanj #HeforShe.
6. Sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter (SRHR). Sverige har intensifierat sitt SRHR-arbete i takt med utmaningarna. Sverige har bland annat använt alliansbyggande, styrelseroller, utvecklingssamarbete och dialog, inklusive genom att initiera den globala rörelsen #SheDecides. På landnivå har arbetet bland annat bidragit till fler barnmorskor och bättre tillgång till sexualundervisning, preventivmedel och säkra aborter.

Som avslutning på dagarna i Johannesburg åkte vi till den fantastiska skulpturparken  

"The Long March to Freedom" som ligger i  Groenkloofs naturreservat. 

Det var helt otroligt att få se 100 bronsskulpturer av #heroes i naturlig storlek. Hjältar som alla bidragit till att Sydafrika skulle få demokrati och frihet. Vi fick höra att dessa hundra ska utökas med ytterligare 300 hjältar. 

Den långa marschen för frihet började på kolonialtiden då européer tog land och tvingade till sig tusentals slavar. Statyerna börjar på 1700-talet med frihetskämpar svarta, vita, män och kvinnor och slutar vid frihetsdagen i april 1994 med Nelson Mandela i spetsen. Där fanns Walter och Albertina Sisulu, Albertina som jag berättade om i ett tidigare inlägg om Apartheidmuseet . 

Dessutom fanns  Olof Palme, som ende europé, med i som bronsstaty. 

Tänk så många det är som kämpat i Sydafrika, och stora delar av välden som stött kampen och så många svenskar som tillsammans med Olof Palme tog ställning mot apartheid. 

Ja, det var en fantastisk eftermiddag i 30 graders hetta som satte djupa avtryck. Vetskapen om att alla kan bidra på sitt sätt för att ställa upp för alla människors lika villkor, stoppa rasismens fula tryne och kämpa för jämlikhet och jämställdhet. Ingen kan göra allt, alla kan göra något. 

På konferensen för aktiva kvinnor i Södra Afrika diskuterade vi ledarskap, beteenden och förebilder. Vi talar både om vikten av att få med sig många kvinnor, att stötta varandra och att måna om att många kommer till tals. Några kvinnor vittnade om att det är ganska svårt. En del kvinnor vågar inte säga sin mening eftersom de då kan bli åthutade av män efter mötet.

Ett slående fenomen var att tonårsmödrar tvingas sluta skolan i Sydafrika. Unga tjejer från ANC vittnade om att det är ganska vanligt att bli mamma i 15-19 års åldern och att ANCs ungdomsförbund kämpade både för att tonårsmammorna skulle få gå kvar i skolan, dels för att det skulle inrättas fler förskolor och barnomsorg.

Reaktionen borde kanske instället riktas mot männen, killarna som gör tjejerna med barn. Men det är förstås lätt för oss som utomstående att ha den inställningen. Betydligt svårare för de som står mitt uppe i ett patriarkat samhälle, där männen är norm.

Vi talade också om vikten att bryta de stereotypa könsrollerna så tidigt som möjligt. Att flickor och pojkar ska behandlas lika och ges samma förutsättningar redan som mycket små. Här har föräldrarna en viktig roll. Därför behövs föräldrautbildning. Mammor och pappor ska ta hand om sina barn och ge dem både mod, självkänsla och vetskapen att de kan och ska leva sina liv så som de själva vill, inte vad någon har prackat på dem.

Vi enades om att samhället måste förändras i grunden för att det ska bli jämställt. Det räcker alltså inte "bara" med representation och att kvinnor kommer in i beslutande församlingar. De måste också ha förutsättningar att ta ansvar i sin nya roll och tas på allvar. Tyvärr fick vi höra exempel på hur kvinnor väljs in i parlament men att de väljs bort när mandatperioden är slut eftersom väljarna haft andra förväntningar.

Att det finns hur mycket som helst att göra innan samhället blir jämställt är helt klart. Dessutom måste jämställdheten återerövras hela tiden. Annars upplever vi backlashen igen.

Vi enades om att boken Alla borde vara femister av Chimamanda Ngozi Adiche passar i alla länder  

Nu är konferensen slut och deltagarna åker hem till sina respektive länder igen. Förhoppningsvis både starkare, peppade och smartare. Vi var i alla fall överens om att vi måste hålla ihop för att nå någon vart. Tillsammans är vi starka. 

Just nu så arrangerar Olof Palmecentret tillsammans med ANC, en spännande och intressant kvinnokonferens i Johannesburg. Här är deltagare från Sydafrika, Zimbabwe, Tanzania, Namibia, Zambia och Sverige. Vi delger varandra synpunkter och idéer på hur vi ska få jämställda parlament på lokal nivå, regional nivå och nationell nivå. Målet är 50/50 representation, jämställd budget, resultat och rättigheter. Delmålen är att öka kvinnors inflytande i politiken. Från Sverige deltar Sanna Eliasson, Elisabeth Abrahamsson och jag. Vi fick chansen att tala om hur lång tid det tog för oss att få varannan damernas efter Gerd Engmans statliga utredning 1987. Att socialdemokraterna tog beslut 1993 på partikongressen i Göteborg och att många andra partier gjorde lika dant efter några år. 

Men vi har ingen lag på kvotering i Sverige, det har några av de afrikanska länderna. De kallar det zebrasystemet, men det är bara på den centrala nivån. Alla länder inklusive Sverige har långt kvar innan det är jämställt. Konstigt nog går det bakåt med representationen så fort det inte fokuseras på just den frågan.

Vi fick också möjlighet att tala om föräldraledighet, särbeskattning, utbyggd förskola och gratis skola för alla barn.

Naturligtvis talade vi också om s-kvinnors makthandbok, om den feministiska utrikespolitiken och dess 

Det blev ytterligare en dag med otroligt starka intryck här i Sydafrika. Vi besökte bl.a Apartheid museet och fick se hur vita och färgade skildes åt i den så kallade åtskillnadspolitiken. Vi fick se våldet och mördandet av Afrikaner och att de förvägrades både rösträtt och rätten till skola och utbildning. 

Men vi fick också se ANCs ledare som lyckas efter många år i fängelse och många års kamp med upprättelse och tillslut mänskliga rättigheter och rätten till att rösta. Nästan hela världen känner till Nelson Mandela, som ledde befrielserörelsen ANC genom tuffa och komplicerade förhandlingar som ledde till såväl frihet för miljontals människor och som blev Sydafrikas President.   

I år är det 100 år sedan Nelson Mandela föddes och det uppmärksammas på många sätt, bl.a genom att visa att han var inte ensam, de var många som kämpade tillsammans. 

Dessutom lyftes flera av alla de kvinnor som kämpat för sina och sina barns rättigheter. Exempelvis fick vi veta mer om Albertina Sisulu som var en viktig person inom ANC:s kvinnoförbund. Hon var gift med ANCs tidigare vice ordförande Walter Sisulu som satt 25 år i fängelse på Robben Island, där Nelson Mandelas satt fängslad i 27 år.

Albertina Sisulu fick utstå både husarrest och fängelse för att hon tog kampen tillsammans med många andra kvinnor. Många av de kvinnor – och män – som engagerade sig i kampen mot apartheid fick själva lida väldigt hårt för sitt arbete. Även deras familjer drabbades. Ändå valde de att kämpa vidare.

Vi anlände Johannesburg på  morgonen och blev mötta av två supertrevliga kvinnor  Bontle och Nomsa från organisationen ETU. De är i högsta grad delaktiga i den konferens vi ska medverka i.
De tog väl hand om oss och efter ett besök på hotellet och någon timmes rekreation satte vi kurs mot Soweto. Det blev en historisk dag med mycket starka känslor med minnen från de som offrats, slagits, kämpat för alla människors lika värde. Vi besökte bland annat Mandelas hus

Nelson Mandela flyttade till huset i hörnet av gatorna Vilikazi och Ngakane i mitten av 1940-talet. Ett från början mycket litet tegelhus utan rinnande vatten. I huset fick vi även se och följa flera av både Nelson och Winnies kamp för en drägligare tillvaro, rättigheter rösträtt och möjligheter att gå i skolan.

Det var också till detta lilla enkla hus Mandela kom i februari 1990 efter att han frisläppts efter 27 år i apartheidregimens fängelse. Sedan 2009 är huset som vi besökte idag ett Museum - med flera av möblerna, fotona och föremålen från tiden när Mandela levde här. Vi fick en liten inblick livet i Soweto genom årtiondena.

Vi besökte även Hector Pietersons minnesplats.