Monica Greens blogg

Kvinnor sjukskrivs för stress oftare än män. Samtidigt visar forskning att det inte finns någon betydande skillnad mellan könen i hur de reagerar om de utsätts för samma belastning. Dessa frågor fördjupade vi oss ytterligare på ett seminarie anordnat av Arenagruppen och Unionen. 

Vilken roll spelar anställningsvillkor, belastning, resurser och hur många anställda det går på varje chef? Var några av de frågor vi penetrerande.

Inflytande på jobbet spelar stor roll, liksom möjligheten att hantera stressen dvs kunna säga ifrån när det blir för mycket spelar stor roll för stresståligheten. 

Sedan 1990 har jobben inom vård, omsorg, skola med flera yrken blivit allt mer problematiska ur arbetsmiljösynpunkt. Från att ha varit attraktiva "frisk-jobb" för 30 år sedan till att ha blivit slimmade, avreglerade, stressfyllda, utmattade jobb.

Som exempel nämndes att brukarens perspektiv har blivit viktigare och viktigare, tyvärr på bekostnad av arbetsmiljön inom kvinnodominerade yrken. Men inom mansdominerade yrken har arbetstagarens arbetsmiljö blivit viktigare än t.ex. en maskin/robot. 

Så frågan är hur vi kan organisera arbetsplatser så att kvinnor inte blir sjuka av stress?

Vi ska inte bara fokusera på den trista faktor med den ojämna fördelningen av arbete i hemmet, utan även analysera orsaker på arbetsplatsen till kvinnors stressrelaterade ohälsa. 

På seminariet fick vi ta del av forskning av Annika Härenstam, professor i arbetsvetenskap, Stockholms universitet, som analyserat orsaker till kvinnors höga sjukskrivningar och organisatoriska faktorer på den könssegregerade arbetsmarknaden.

Därefter följde ett panelsamtal med  Svend Erik Mathiassen, professor i belastningsskadeforskning, Högskolan i Gävle samt Annika Vänje, docent, Karolinska Institutet och ledare för ett program för att motverka sexuella trakasserier inom akademin.

Det blev oerhört intressanta timmar med allt från strukturella förändringar på arbetsmarknaden så som nedskärningar, effektiviseringar och organisering till hur mycket det är ett personligt ansvar. Det är oerhört viktigt att chefer, ledare och ansvariga leder bort från stressfyllda arbetsplatser till ett hållbart yrkesliv. 

Närmare 40 000 kvinnor och flickor i Sverige har blivit könsstympade. Den 6 februari är det FN:s internationella dag mot könsstympning och det är hög tid att gå från vackra ord om att barnkonventionen är lag i Sverige, till att faktiskt på riktigt hjälpa de könsstympade och förhindra att dessa övergrepp genomförs.

Vi har inte längre ett moraliskt ansvar, nu har vi skyldighet att att följa barnkonventionen och leva upp till mänskliga rättigheter.

Kvinnlig könsstympning innebär fysiska konsekvenser men även psykiska trauma.

I FNs Globala Mål handlar nummer 5 om jämställdhet mellan könen, och delmål 5.3 inkluderar en eliminering av bland annat kvinnlig könsstympning.

UN Women verkar bland annat för att stoppa våld mot kvinnor. Könsstympning är i högsta grad våld mot kvinnor och flickor, dessvärre utförs dessa övergrepp oftast av kvinnor på grund av historiks föråldrade sedvänjor. Vi har flera program som stöttar lokala initiativ och organisationer i de länder där övergreppen utförs. Lokalbefolkningen informeras och utbildas om de allvarliga följder och medicinska problem som kvinnlig könsstympning kan medföra

I Sverige har vi  genomfört seminarier och studiecirklar där vi träffat på kvinnor från bl.a. Somalia, de har påtalat vikten av kunskap och upplysning om könsstympning.

Det är både missförstånd, stigmatisering och att många inte vågar tala eller till och med uppmanas att hålla tyst som gör att det är svårt att komma åt problemen.

Könsstympning av flickor är en sedvänja och genomförs för att kontrollera flickors och kvinnors kroppar och deras sexualitet.

Det finns föreställningar om att mäns och familjers heder är kopplad till flickor och kvinnors anseende och sexualitet.

Könsstympning av flickor och kvinnor förekommer både inom kristna och muslimska grupper i flera länder i Afrika, i vissa länder i Mellanöstern och i Asien. Det är oftast flickor i åldern 4–14 år som könsstympas, men även spädbarn.

Könsstympningen sker på olika sätt allt från att skära bort blygdläppar och hela klitoris till mindre ingrepp med orena verktyg som rakblad, knivar eller glasskärvor. Det är många lider av livslånga komplikationer.

Mer än 200 miljoner flickor och kvinnor runt om i världen har utsatts för någon form av könsstympning. Över 40 miljoner av dessa är flickor under 15 år.

Könsstympning är ett brott enligt svensk lag och brott mot mänskliga rättigheter. Alla typer av könsstympning av flickor och kvinnor är förbjudna i Sverige sedan 1982. Men det bor många i Sverige som utsatts för detta övergrepp.

Enligt Socialstyrelsen uppskattas att 38000 flickor och kvinnor i Sverige lever med konsekvenserna av könsstympning, av dessa är 7 000 flickor under 18 år.

Jämställdhetsmyndigheten har samordningsansvar för den nationella handlingsplanen mot könsstympning av flickor och kvinnor. Socialstyrelsens har tagit fram förslag inom områdena socialtjänst, elevhälsa samt hälso- och sjukvård och flera myndigheter och aktörer ska involveras för andra delar i planen.

Civilsamhället tar ett stort ansvar för att stötta, hjälpa men också att synliggöra övergreppen för att komma bort från stigman.

En mängd aktörer gör i dag ett viktigt arbete både för att förebygga könsstympning och ge råd, vård och stöd till kvinnor och flickor som blivit utsatta.

Ideella organisationer, UN Women Sverige, religiösa samfund, AMEL-mottagningen på Södersjukhuset, Desert Flower Foundation Scandinavia, NCK:s kunskapspridning, länsstyrelsen i Östergötland, enskilda läkare och barnmorskor runt om i landet är goda exempel på att att det görs mycket och det är helt nödvändigt. 

Men det behövs mer insatser. Det finns för lite kunskap om könsstympning av flickor och kvinnor inom svensk sjukvård. Många som utsatts har svårt för att prata om det. Om inte sjukvårdspersonal vet hur de ska närma sig frågan blir det omöjligt att få adekvat behandling och samtalsterapi. 

Vi uppmanar till samling för att de många tusentals kvinnor och flickor som lever i vårt land får den vård och omsorg de såväl behöver.

Tillsammans gör vi skillnad 

Monica Green, ordförande UN Women Sverige. 

Zena Fialdini, ledamot i UN Women Sveriges styrelse

Texten har först varit publicerad i Expressen expressen