De första fem
Nu firar vi 100 år av demokrati, eftersom det år 1921 var första gången som både män och kvinnor fick rösta i riksdagsvalet. Sverige var det sista nordiska landet som införde allmän och lika rösträtt. Det var efter decennier av krav, demonstrationer, namninsamlingar och debatter som beslutet togs att införa demokrati. Det vill säga låta både män och kvinnor såväl rösta som vara valbara.
I boken lyft varandra en guide till halva makten inleder jag med en historisk tillbakablick på rösträttskampen.
Den svensk-norska unionen upphörde 1905 och Norge införde kvinnlig rösträtt 1913. Redan 1906 hade Finland tagit det viktiga steget och blev då allra först i hela Europa med kvinnlig rösträtt. I Danmark och Island blev det möjligt för kvinnor att rösta 1915 och sist i Norden blev som sagt Sverige 1921.
Nya Zeeland var det första landet i världen att införa kvinnlig rösträtt redan 1898, följt av grannlandet Australien 1902.
Varför Sverige var sist i Norden har många funderat över. Det var när arbetarkvinnorna, såsom sömmerskor, fabriksarbeterskor och tvätterskor, förenades med utbildade kvinnor i medelklassen, såsom lärarinnor, kvinnliga läkare och författare, som kampen gav resultat på riktigt.
Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt (LKPR) bildades 1903 med stöd av både borgerliga och socialdemokratiska kvinnor och verkade fram till 1921.
En vänster bestående av liberaler och socialdemokrater krävde allmän rösträtt, medan högern ville bromsa utvecklingen. Inför valet 1909 genomförde en högerregering en kompromiss som gav alla män utom de fattigaste rösträtt till andra kammaren i riksdagen, medan rösträtten till den första kammaren förblev inkomstgraderad dvs bara de rika fick rösta till första kammaren.
Samma år samlades även en första nationell konferens för arbetarkvinnor, en kongress med representanter för dels de olika socialdemokratiska kvinnoklubbarna i landet, dels kvinnors fackföreningar inom arbetarrörelsen. Samtidigt drev Fredrika Bremerförbundet på tillsammans med liberala agitatorer, som också var verksamma i nykterhets- och frikyrkorörelserna.
Livsmedelsbristen under första världskriget ledde till omfattande demonstrationer och kravaller våren 1917 och i valet samma år föll högerregeringen. En koalition mellan liberaler och socialdemokrater lade fram ett förslag om allmän och lika rösträtt för både män och kvinnor. Förslaget drevs inte igenom förrän efter kriget då uppror och oroligheter ute i Europa övertygade högern om att den måste ge upp sitt motstånd mot allmän och lika rösträtt för män och kvinnor.
Efter valet 1921 tog fem kvinnor plats i riksdagen, och inte förrän efter detta val började riksdagen på riktigt närma sig att bli en demokratisk representation för hela folket. Från den 12/9 kan vi ta del av problemet De första fem i SVT-play. De kvinnor som valdes in i Sveriges riksdag vid valet 1921: Elisabeth Tamm från Liberala samlingspartiet, Nelly Thüring från Socialdemokraterna, Bertha Wellin från Högern/Lantmanna- och borgarepartiet, Kerstin Hesselgren från Liberala samlingspartiet, och Agda Östlund från Socialdemokraterna.
Att det skulle ta ytterligare 70 år innan det skulle bli allmänt vedertaget att kvinnorna skulle ha halva makten inom politiken var det nog få som trodde då. Kvinnorna kunde, eller fick, inte ta så mycket plats i början av sitt politiska intåg i riksdagen. Det tar tid att ta plats och lära sig spelregler med mera. Kvinnorna var få och motarbetades av män, invanda strukturer och manliga traditioner som dominerade politiken. Att gå från omyndig till myndig, rösta och bli vald är om- välvande och drastiskt för familjesituationen, könsrollerna, samhällsordningen,
Inte förrän 25 år senare skulle nästa glastak krossas när Karin Kock 1947 utsågs till minister som konsultativt statsråd av Tage Erlander. Därmed blev hon den första kvinnan i en svensk regering. Karin Kock var dessutom Sveriges första kvinnliga professor i Nationalekonomi.
Nu, 100 år senare är 46 procent av riksdagens ledamöter kvinnor och 54 procent män. Dessutom är regeringen jämställd. Däremot har i stort sett alla andra övriga institutioner, beslutande församlingar och bolag fortfarande inte jämställd representation. Det har blivit allmänt vedertaget att en majoritet på 60% män räknas som jämställt eftersom det då finns 40% kvinnor i den grupperingen.
