Monica Greens blogg

Almedalsdagarna innebär många spännande möten, intressanta samtal och roliga mingel. Det är som vanligt svårt att sumererna händelserna i Visby efter intensiva dagar. Men några reflektioner kan jag bjuda på. 

Alla kan delta och förkovra sig i just sina egna favoritområden, därför har alla också en egen bild över vad som hänt och vad som är bäst.

I år finns det 4000 seminarier och event anmälda i Almedalsappen det är hälften så många jämfört med åren innan pandemin. I år är också första året som det är två partiledartal per dag vilket gör det möjligt att hinna med de 8 ledarna på fyra dagar. 

Enligt mig är det partiledartalen som är huvudnumren och jag tycker övriga programpunkter ska anpassas utifrån dem så att många lyssna. 

Det är mycket bra att tajta till dagarna och det är fullt tillräckligt att välja mellan 4000 seminarier. Den mest aktiva samhällsintresserade medborgaren skulle nog kunna hinna med 7-9 seminarie per dag och kanske två mingel. Men det tempot tror jag inte någon orkar med även om det kan vara hur intressant som helst. 

I år har försökt prioritera barns rättigheter, globala torget och seminarier om hur stoppa mäns våld mot kvinnor.

Under torsdags eftermiddagen deltog jag i Mångfaldsparaden genom Visbys gator fram till Almedalen. Det kändes angeläget att prioritera det framför ett seminarium om företagande även om det också är viktigt. 

Det viktigaste och kanske finaste minnet jag tar med mig är den gemensamma manifestationen som anordnades för att stoppa kvinnohatet och minnesstunden för Ing-Marie Wieselgren på Donnersplats. Många har vittnat om hennes enorma engagemang för människor som lider av psykisk ohälsa. Att hon stortrivdes i Almedalen, att det var ett av de bästa händelserna under året och hon älskade att delta i så många paneler som möjligt. Därför är det också viktigt att fortsätta med öppna demokratiska mötesplatser men med höjd säkerhet och fler vakter. 

Nu önskar jag att de som stannar kvar på öjn lyckliga till och hoppas på att vi ses nästa år igen.