Monica Greens blogg

”Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte stöttar varandra”. Så sa USAs utrikesminister Madelene Albright i kampanjen för Hillary Clinton. Albrights poäng var i grunden:

• Att kvinnor historiskt har haft svårare att nå maktpositioner
• Att solidaritet mellan kvinnor därför är viktig
• Att det var betydelsefullt att stödja en kvinnlig presidentkandidat

Det var alltså tänkt som ett retoriskt, halvt skämtsamt sätt att betona kvinnlig sammanhållning och politiskt engagemang. Hon fick en hel del kritik för det uttrycket. 

Jag har alltid haft en kluven relation till det där citatet. Å ena sidan fångar det något sant – vikten av solidaritet i en värld där villkoren sällan är jämlika. Å andra sidan känns det både förenklande och exkluderande. För varför skulle just kvinnor bära hela ansvaret för att skapa förändring? Efter helgen har jag tänkt mer på det. Jag har en gnagande känsla över hur bedömningen av män och kvinnor är olika. En del hävdar att det handlar om synlighet och tar det ganska enkelt. Det är svårt att identifiera tydliga brister i hur uppdrag genomförs. Istället infinner sig en obekväm känsla. 

För det vi ofta kallar “sakliga bedömningar” sker aldrig i ett vakuum. De formas av våra förväntningar, våra normer och våra – ofta omedvetna – föreställningar om vem som anses kompetent, trygg, ledarskapsmässig. Och gång på gång visar det sig att ribban inte alltid ligger på samma höjd. Kvinnor förväntas leverera lite mer, vara lite tydligare, lite mer samarbetsinriktade – men samtidigt inte för mycket av något.

Det är här jag tänker att det där gamla citatet, som Madelene Albright använde, behöver vridas ett varv.

För problemet är inte i första hand att kvinnor inte stöttar varandra tillräckligt. Problemet är att vi alla, oavsett kön, så lätt reproducerar samma mönster. Vi bedömer olika utan att märka det. Och plötsligt står vi där och fattar beslut som i efterhand känns svåra att riktigt motivera.

Därför tror jag att uppmaningen behöver vara bredare.

Inte att kvinnor ska stötta kvinnor – utan att vi alla behöver bli bättre på att lyfta varandra rättvist. Att stanna upp och fråga oss: hade jag gjort samma bedömning om personen varit någon annan? Hade jag värderat detta på samma sätt?

Det handlar inte om att alltid hålla med varandra, eller att aldrig kunna kritisera. Tvärtom det är viktigt att framföra kritik direkt till varandra men inte bakom ryggen. 

För förändring sker sällan genom stora deklarationer. Den sker i de små besluten, i hur vi pratar om varandra, i vilka vi ger förtroende – och vilka vi omedvetet väljer bort.

Kanske är det inte en plats i helvetet vi behöver oroa oss för.

Kanske är det snarare risken att vi, utan att vilja det, fortsätter bygga en värld där vissa måste vara lite bättre än andra för att anses lika bra.

Den 9–19 mars samlas regeringar, experter och kvinnoorganisationer från hela världen i New York för att delta i FNkvinnokommission – Commission on the Status of Women (CSW). Det är FN årliga möte om kvinnors och flickors rättigheter och den största globala samlingen för jämställdhet. Parallellt med de officiella förhandlingarna pågår hundratals seminarier, debatter, utställningar och möten där internationella institutioner, forskare, politiker och civilsamhällesorganisationer deltar.

Det är intensiva, intressanta och viktiga dagar där erfarenheter delas, forskning presenteras och nya samarbeten formas.

Även i år har jag fått möjligheten att representera UN Women Sverige, det gör jag tillsammans med superkraften Elin Kristensson. Det känns både hedrande och viktigt att få vara en del av dessa dagar där världens blickar riktas mot jämställdhet och kvinnors rättigheter.

Årets tema: kvinnors tillgång till rättvisa

Temat för årets möte är Access to Justice – kvinnors och flickors tillgång till rättvisa. Trots många framsteg finns fortfarande stora hinder runt om i världen när det gäller kvinnors möjlighet att få sina rättigheter prövade och upprätthållna.

Globalt har kvinnor fortfarande bara omkring 64 procent av de juridiska rättigheter som män har. Det handlar om allt från diskriminerande lagstiftning och bristande rättssystem till ekonomiska och sociala hinder som gör det svårt för kvinnor att hävda sina rättigheter.

Att säkerställa att kvinnor och flickor faktiskt kan få rättvisa – i domstolar, genom lagstiftning och i praktiken – är därför en avgörande fråga för jämställdhetsarbetet världen över.

Både dystert och ovanligt men peppande

Årets slutsatser handlar om att säkerställa och stärka tillgången till rättslig prövning för alla kvinnor och flickor, bland annat genom att främja inkluderande och rättvisa rättssystem, avskaffa diskriminerande lagar, policies och praxis samt ta itu med strukturella hinder.

De har förhandlats under en lång tid och brukar antas i sin helhet av alla länder. Men i år blev det annorlunda. För första gången på 70 år krävdes flera omröstningar för att anta CSW-slutsatserna. Det var USA som dels ville skjuta på beslutet, dels ville de stycka upp texterna eftersom de hävdade att förslagen inte var bra för kvinnor och barn…….. Ja ni läste rätt. USAs representant påstod att jämställdhet inte är bra för kvinnor och barn. 

En mycket oroande utveckling, även om slutsatserna antogs eftersom alla andra länder röstade ja. 

Vi som följde denna nagelbitande omröstning blev än mer beslutsamma. Jämställdheten kan inte tas för given. Inget land i hela världen är jämställt ännu, så vi måste oförtrutet kämpa vidare. 

Den 9–19 mars samlas regeringar, experter och kvinnoorganisationer från hela världen i New York för att delta i FNkvinnokommission – Commission on the Status of Women (CSW). Det är FN årliga möte om kvinnors och flickors rättigheter och den största globala samlingen för jämställdhet.

Även i år får jag möjlighet att som representant från UN Women Sverige delta på plats i FN högkvarter. Det känns både hedrande och viktigt att få vara en del av dessa dagar där världens blickar riktas mot jämställdhet och kvinnors rättigheter.

Vad är CSW?

Commission on the Status of Women är en funktionell kommission under FN ekonomiska och sociala råd (ECOSOC) och arbetar enbart med jämställdhetsfrågor. Kommissionen ansvarar för att utveckla global policy för jämställdhet och följa upp hur medlemsstater lever upp till sina åtaganden när det gäller kvinnors rättigheter.

Varje år möts FN medlemsländer i FN högkvarter i New York för att diskutera läget i världen, sätta gemensamma mål och formulera konkreta åtgärder för att stärka jämställdheten. Parallellt med de officiella förhandlingarna pågår hundratals seminarier, debatter, utställningar och möten där internationella institutioner, forskare, politiker och civilsamhällesorganisationer deltar.

Det är ett intensivt globalt forum där erfarenheter delas, forskning presenteras och nya samarbeten formas.

Årets tema: kvinnors tillgång till rättvisa

Temat för årets möte är Access to Justice – kvinnors och flickors tillgång till rättvisa. Trots många framsteg finns fortfarande stora hinder runt om i världen när det gäller kvinnors möjlighet att få sina rättigheter prövade och upprätthållna.

Globalt har kvinnor fortfarande bara omkring 64 procent av de juridiska rättigheter som män har. Det handlar om allt från diskriminerande lagstiftning och bristande rättssystem till ekonomiska och sociala hinder som gör det svårt för kvinnor att hävda sina rättigheter.

Att säkerställa att kvinnor och flickor faktiskt kan få rättvisa – i domstolar, genom lagstiftning och i praktiken – är därför en avgörande fråga för jämställdhetsarbetet världen över.

Sverige deltar varje år med en delegation ledd av jämställdhetsministern. I delegationen ingår tjänstepersoner, riksdagsledamöter och representanter från myndigheter och civilsamhällesorganisationer. Det är ett viktigt tillfälle att både bidra med svenska erfarenheter och att ta del av hur andra länder arbetar med jämställdhetsfrågor. Men fler svenskar från civilsamhället är på plats så som UNIZON och Sveriges kvinnoorganisationer.

Följ med under dagarna i New York

Under dagarna i New York kommer jag att delta i möten, seminarier och samtal med aktörer från hela världen. Jag ser fram emot att lyssna, lära och bidra – och inte minst att ta del av alla de perspektiv och erfarenheter som samlas under dessa dagar.

Givetvis kommer jag också att dela mina intryck här under resans gång – från diskussionerna i FN korridorer till mötena med engagerade människor från olika delar av världen.

Följ gärna med!

Det finns inget som gör mig mer arg och frustrerad när jag hör hur omfattande välfärdsbrotten är. Därför är det bra att Västra Götalandsregionen arbetar för att motverka organiserad brottslighet och välfärdsbrott.

Poliser och ansvariga tjänstepersoner presenterade idag material om hur arbetet ser ut just nu. En del av arbetet måste av naturliga skäl ske i det dolda – annars riskerar de kriminella att snabbt hitta nya vägar runt systemen. Men mycket görs också öppet och transparent. Det är viktigt för att stärka både tryggheten och förtroendet för hur samhället arbetar mot dessa brott.

Den kriminella ekonomin kopplad till välfärdsbrott beräknas omsätta 352 miljarder kronor varje år. Det är pengar som skulle kunna gå till vård, omsorg och andra viktiga samhällsfunktioner. Istället hamnar de i fickorna på kriminella.

Kriminella utnyttjar systemet

Polisen beskriver hur den organiserade brottsligheten både har vuxit och förändrats. Den finns idag både lokalt och globalt och rör sig mellan olika sektorer i samhället. Kriminella nätverk är skickliga på att hitta sårbarheter i systemen. De startar företag och använder bolag som verktyg för brottslighet. Pengar flyttas mellan olika företag och verksamheter för att dölja vad som egentligen pågår.

Välfärdsbrott förekommer idag inom flera områden – bland annat inom sjuk- och hälsovård, vårdcentraler och apotek men också inom hamnar och avfallshantering. Det här handlar inte bara om pengar. Det handlar också om förtroendet för hela vårt välfärdssystem.

Samarbete är avgörande

En sak är väldigt tydlig: ingen myndighet kan lösa detta ensam. Därför är samarbetet mellan polis, regioner och andra myndigheter helt avgörande. För att stoppa och förebygga välfärdsbrotten behöver vi bli bättre på att kartlägga risker, granska upphandlingar och avtal och upptäcka oegentligheter i tid.

Det handlar också om att bygga en kultur där man vågar säga ifrån när något inte känns rätt. Genom att hjälpa varandra och dela kunskap kan vi också stärka motståndskraften i våra organisationer.

En viktig del i arbetet är att skapa trygghet för personalen.

Medarbetare inom vård och andra verksamheter ska veta att arbetsgivaren står bakom dem om de upptäcker oegentligheter eller utsätts för påtryckningar. Det ska vara tydligt att detta aldrig accepteras – och att brott polisanmäls. Eftersom det finns kriminella aktörer även i vårdbranschen så behövs både säkerhetskontroller och bättre rutiner.

Samtidigt behöver personalen få mer kunskap om hur välfärdsbrott fungerar, eftersom de kriminella hela tiden försöker hitta nya kryphål.

Ett tydligare arbete i regionen

En av dem som verkligen har tagit ledningen i arbetet mot välfärdsbrotten i Västra Götalandsregionen är socialdemokraten My Alnebratt.

Som ordförande i Operativa sjukvårdsnämnden har hon varit tydlig med att tempot i arbetet måste öka. Bland annat genom att polisanmäla vårdcentraler där oegentligheter upptäcks och genom att ge administrationen tydligare uppdrag att följa upp hur skattepengar används av de verksamheter som fått uppdrag att bedriva vård. Det är viktiga steg för att säkerställa att resurserna verkligen går till det de är avsedda för – till patienterna. 

Det är egentligen väldigt enkelt. Varje krona som hamnar hos kriminella är en krona som kunde ha gått till bättre vård, fler medarbetare eller kortare köer. Därför måste arbetet mot välfärdsbrotten fortsätta att prioriteras och utvecklas.

Våra gemensamma skattepengar ska gå till vår välfärd – inte till organiserad brottslighet.

Vi närmar oss den 8 mars – Internationella kvinnodagen. En dag som både påminner oss om de framsteg som gjorts och om allt arbete som fortfarande återstår. För även om vi gärna ser oss som ett jämställt land är verkligheten en annan. Jämställdheten backar i stora delar av världen – och utvecklingen oroar även här i Sverige.

Välfärden bärs av kvinnor – men till vilket pris?

De kvinnodominerade yrkena inom vård, skola och omsorg är själva ryggraden i vår välfärd. Ändå är arbetsvillkoren ofta pressade, lönerna lägre och resurserna otillräckliga. Ska vi ha en stark välfärd måste vi också värdera och prioritera de yrken som får den att fungera – med bättre arbetsmiljö, högre löner och rimliga förutsättningar.

 Ett ekonomiskt gap som består
Kvinnor har i genomsnitt 7 200 kronor mindre kvar att leva på varje månad efter skatt jämfört med män. Löneskillnaderna ökar – inte minskar. Det påverkar kvinnors ekonomiska självständighet genom hela livet, från första jobbet till pensionen. Ekonomisk jämställdhet är en grundförutsättning för verklig frihet.

 Mäns våld mot kvinnor – ett allvarligt hinder

Mäns våld mot kvinnor är ett av de största hindren för jämställdhet. Det handlar inte bara om enskilda tragedier, utan om ett strukturellt samhällsproblem. Arbetet mot våldet måste fortsätta med full kraft – genom förebyggande insatser, stöd till utsatta och tydligt ansvarstagande.

 Ojämställdhet i hemmet och på jobbet
Kvinnor tjänar fortfarande mindre än män och har sämre möjligheter att utvecklas i arbetslivet. Samtidigt tar kvinnor fortfarande det största ansvaret för hem och familj. År 2020 tog män ut 30 procent av föräldrapenningen, medan kvinnor tog ut 70 procent. Det säger något om hur långt vi faktiskt har kvar.

 Unga kvinnor betalar priset

 Det är särskilt oroande att unga – framför allt unga kvinnor – mår allt sämre. De har oftare otrygga anställningar och osäkra villkor. Forskning visar dessutom ett tydligt samband mellan otrygga anställningar och sexuella trakasserier. Korta kontrakt och osäkra jobb innebär inte bara ekonomisk stress, utan också mindre inflytande, mer monotona arbetsuppgifter och sämre utvecklingsmöjligheter. Här behövs en tryggare och mer jämställd arbetsmarknad – och en vård och psykiatri som orkar möta behoven.

Jämställdhet är inget särintresse

 Jämlikhet och jämställdhet ska öka – inte minska. Det offentliga rummet måste värnas från hat och hot. Diskriminering på grund av kön, könsidentitet, sexuell läggning eller ålder ska alltid motarbetas. Offentliga medel ska aldrig gå till organisationer som kränker mänskliga rättigheter eller undergräver demokratin.

Kvinnor och män ska ha samma rättigheter och samma ansvar – i familjelivet, i yrkeslivet och i samhällslivet. Den 8 mars är en viktig påminnelse. Men jämställdhet är inget vi uppmärksammar en dag om året – det är något vi måste arbeta för varje dag.

Det är dags att vakna, se och agera.
Jag hoppas att du står upp för jämställdheten – den 8 mars och alla andra dagar.