Monica Greens blogg

Jo, jag vet att de som sticker ut hakan på sociala medier och ber folk dra åt fanders får många likes, blir både kända och populära. Det finns alltså ett egenvärde i att hitta en konflikt, jag har full förståelse för att det är ett led i ett spel för att sedan kunna använda det kontaktnätet för att sprida sitt budskap eller sälja sin grej.

Samtidigt blir jag bekymrad efter som det i sig leder till en allt högre ton, polarisering och ett förakt till andra som kanske också i själva verket strävar efter samma mål med ett bättre samhälle.

Vi kan ta politikerföraktet som exempel. De som beskriver politiker som okunniga och ointressanta kan bli väldigt populära på sociala medier. Men om de själva skulle behöva ta ställning så påstår de att de inte kan det. 

Det finns många som kräver att politiker ska göra upp över blockgränsen, samma människor visar sedan öppet sin förakt när det sker just sådana överenskommelser eftersom de så kan betraktas som mer urvattnade. 

Det finns många som påstår att Sverige är ett sämre land att leva i och tänker flytta utomlands för att de tror att våldet är mindre, servicen bättre och tryggheten större i alla andra länder. 

Jag påstår inte att Sverige är perfekt och utan problem men att dra det så långt som att det inte har gjorts någonting är totalt okunnigt. Eller snarare är det så att personerna vet att Sverige ligger i framkant på många områden, men då blir de inte populära på nätet. 

Att Sverige var först i världen med att förbjuda barnaga tycks som bortglömt. Liksom möjlighet för alla barn att få mat i skolan, förskolor och fritidshem till en betydligt billigare peng än i andra länder osv. Att Sverige redan på mitten av 90-talet införde sexköpslagen och på så sätt kriminaliserade torskarna blev en ögon öppnare för många andra länder. Vi har världens längsta föräldraförsäkring, både män och kvinnor har en hög förvärvsfrekvensen vilket leder till att både män och kvinnor sedan får pension. Vilket tyvärr inte är alls lika vanligt i resten av värden, osv osv.

Men trots att vi har legat i framkant på många områden ställs vi hela tiden inför nya utmaningar. Vi vill absolut inte ha det som i Frankrike där fattigdomen, arbetslösheten och hopplösheten i förorterna leder till upplopp, våld och bränder. Vi vill inte ha det som i USA där segregationen är bedrövlig, vapnen flödar och massmorden är vanliga. Vi vill inte ha det som i vissa delar av Indien där kvinnor våldtas och mördas osv. Vi kan se exempel dyka upp i Sverige och det kan aldrig accepteras.

Därför måste både politiker, myndigheter och civilsamhället vara ständigt på tårna med förebyggande arbete, hårdare straff och resurser till ordningsmakten. Dessutom måste vi jobba internationellt så att fler länder får ett tryggare och mer jämställt samhälle. Vi måste alltså göra båda delar, både förbättra på hemma plan och på plats i utsatta länder. 

Min poäng är att det finns lite för många som just nu ägnar sig åt att piska upp konflikter, för att bli kända, i stället för att ställa upp och göra gemensamma insatser för att öka tryggheten, välbefinnandet och framtidstron. 

Ensam är inte stark, tillsammans gör vi mycket större skillnad.