Tjejvasan- Första milen blev en pärs men sedan startade skidfesten för mig
När jag något sent, pågrund av min tidsoptimism, kom till starten för årets TjejVasa. Då hördes ”ÅÅÅ Tjejer ÅÅÅ Tjejer” från högtalarna blev jag varm i hela kroppen. Det kändes fantastiskt att tillsammans med 6000 kvinnor i olika åldrar och med olika bakgrund få köra de 3 milen från Oxberg till Mora. Men den glädjen höll inte i sig särskilt länge. Plötsligt insåg jag hur illa jag förberett vallningen. Jag hade bakhal och inget fäste över huvud taget. Dessutom börjar tjejvasan med uppförsbacke. Tänk er mig gå i sick sack med skidorna i nästan en mil. Jag blev fullkomligt utpumpad, trött och arg.
Sedan kom räddningen. Strax före Hökberg stod ett supportergäng från Bohuslän. De blev dagens änglar för mig. De kastade snabbt upp mina skidor på en vallningsbänk, vallade, gav mig saft och uppmuntran. Allt blev mycket lättare. Jag körde på mitt adrenalin och på alla andras uppmuntringar. Det stod folk längs hela vägen som bjöd på kaffe, vatten, sportdryck och glada tillrop. Det blev bara roligare och roligare ju närmare Mora jag kom. Det måste väl vara detta med de lösgjorda endorfinerna som gör att ett lyckorus brusar i kroppen när man närmar sig målet. Att högtalarna spelar ”she is the dancing queen” gör inte saken sämre. Däremot blev min tid betydligt sämre än förra året. Sluttiden stadde på 3 timmar och 16 minuter (att jämföra med förra årets 2, 50) Men vad spelar det för roll allt känns helt underbart.
Vad jag inte förstår är hur ni Riksdagsledamöter hinner med så mycket. Ni tycks ju vara överallt.
Bra gjort
för en modern kvinna av idag är ingenting omöjligt
Grattis
