Monica Greens blogg

Hur skulle jag göra? Visst jag är tidsoptimist och hinner på det sättet ganska mycket.

Men ibland har jag alltför snäva tidsramar, som till exempel resan från Los Angeles till årets Vansbrosimning. Jag hade redan från början bokat resan till Sverige en dag innan mitt resesällskap just för att jag skulle hinna hem för att klara den tredje grenen i den halvklassiker jag håller på med. Men en rad olyckliga omständigheter så som fel på planet vid mellanlandning i Amsterdam, missat sista tågförbindelse, missförstånd , trafikköer osv,  gjorde att jag stod i min våtdräkt vid stranden till Vanån en hel timma efter starten.

Vad skulle jag göra? Hade jag åkte hela denna långa väg till ingen nytta? Skulle jag få bryta min halvklassiker?  Jag hade ju ändå klarat tjejklassiker, skulle jag vara nöjd med det?

Nej, jag kunde inte nöja mig med detta. Jag vände mig till arrangörer som fanns på plats om att få simma.

- Låt mig få starta ändå, jag simmar säkert ikapp de sista, säger jag med en inte allt för övertygande "jetlaggad" vädjan. Och till min stora glädje hjälpte de mig.

-  OK, du får starta men vi kan inte ge dig en egen starttid, din tid kommer att räknas som om du startade för en timma sedan.

Så jag simmade helt ensam de 1500m i Västerdalsälven och Vanån med egen följebåt. Jag var glad och tackade, om och om igen, menas jag simmade de badvakter, dykare och funktionärer som följde varje simtag jag tog . Det var länge sedan jag kände mig så iakttagen. Det var både lyxigt och overkligt på en och samma gång. Jag simmade inte i kapp någon...

Tiden? Det står 1, 34 minuter i resultatlistan. Att jag egentligen simmade på 34 minuter har absolut ingen betydelse.

Tack än en gång för att ni ställde upp, tack för att ni gav mig möjligheten att fortsätta halvklassikern.

(Undrar hur det ska gå när jag ska springa 1,5 mil på Lidingö i september?)

http://www.vansbrosimningen.se/docs/page1.html