Det satt en kvinna i kvällens Agenda och påstod att Mona Sahlin inte stöttades tillräckligt
Det är samma kvinna som år efter år ägnat stor energi åt att just misskreditera just Mona Sahlin. Kvinnan påstod bland annat att Sahlin hade förändrats sedan hon blev vald som ordförande. Men innan hon blev vald skrev kvällens Agenda-kvinna många kritiska artiklar om Mona Sahlin. Kvinnan fick bre ut sig i Agenda och har fått chans att finnas med i all media senaste tiden på grund av att hon skrivit en kritisk bok om socialdemokraternas ordförande.
Påståendet om att Mona Sahlin skulle ha dålig självkänsla faller ju platt till marken.
Jag skulle vilja vända på det. Finns det någon starkare än Mona Sahlin? Finns det någon som blivit fullständigt överkörd med ångvält flera gånger, utlämnad av sina egna, dömd i media, hånad av folkmassor och varit fullständigt uträknad. Som efter det reser sig igen. Startar egen firma, gör come back i regeringen. Tar fajten 10 år senare och blir ordförande för det största partiet och som är beredd att ge 150% för att vinna tillbaks regeringsmakten för socialdemokraterna?
Dessutom påstod kvinnan att könsperspektivet inte hade någon som helts roll i sammanhanget.
OJ; OJ, OJ inget kan ju vara mer fel.
Tänk om kvinnan tagit chansen och beskriva det historiska som ska hända i Sverige när vi väljer en kvinnlig statsminister. Tänk om hon sett möjligheten med att stötta, underbygga och stärka en demokratisk, lyssnande ledare.
Men det är klart, om imagen byggds upp på att klaga, kritisera och misskreditera är det inte lätt att plötsligt börja försvara, stötta och stå upp för någon.
Det är ju så mycket enklare att bara klaga och klanka ner. Dessutom får hon ju så mycket plats i media om hon är kritisk...
Vilken oerhört obehaglig debatteknik du ger uttryck för.
Tack Monica för ditt inlägg.
Jag blir lite undrande över alla dessa proffstyckare, som till varje pris är ute för att synas och höras.
Det känns också konstigt att höra att rådslagen tar för lång tid. Det mäste vara en styrka att när politiken formats så är det vi gräsrötter som varit med och format den.
Självklart är att vi ska sluta leden och till 100% ställa upp för Mona hon kommer att bli en utmärkt statsminister.
Jag har läst såväl Grönings bok som Isakssons. Bägge är bra på sitt sätt. Gröning har skrivit en pamflett som handlar om Mona, men också om Gröning själv och till en del om Alva. Det är inte speciellt analytiskt, men ett bra exempel på den Mosa-Monaargumentation som länge funnits i rörelsen, och som krafter utanför partiet också ser till att utnyttja i en slags gerillakampanj ägnad att underminera socialdemokraternas självförtroende.
Gröning krafsar på Sahlins själ. Men är också ärlig och utelämnar sig själv. Jag tror man kan se Grönings bok som en avskedsansökan ur socialdemokratin och en medlemsansökan till Junilistan.
Isakssons bok däremot tar upp samma frågor som Gröning, men gör det på ett helt annat sätt. Hans bok bygger på massor av intervjuer, medan Gröning skjutit från höften.
Den som läser Isakssons bok får ett helt annat material att sätta tänderna i, Gröning verkar mest göra folk förbannade, men Isaksson verkar mer tigas ihjäl.
Hej Monica
Jag såg också Agenda och började fundera precis som du. Jag började också fundera över min egen syn på hur Mona, och kanske också partiet, central bara tar sig bakåt när det gäller jämställdhetsarbetet. Nu är ju inte det allt här i partiet - men för mig är det viktigt då jag inte kan se ett socialistiskt samhälle utan jämställdhet. Jag har gnölat och gnällt på Mona för detta. Men nu har jag fått nog och tänker hädanefter inte gnälla på Mona och/eller partiet. Vad vinner vi med gnäll? Nej - nu kämpar vi vidare för ett demokratiskt socialistiskt parti. Och därmed regeringsmakten efter nästa val.
Vi hörs
Att herr stats(omed)vetaren Ljunggren uppträder på din blogg uppfattar du säkert som en komplimang. I många ögon måste det i dagsläget vara precis tvärt om.
