Jämställdheten är inte prioriterad längre
När regeringen i början av mandatperioden införde ett speciellt anslag på särskilda jämställdhetsinsatser som omfattade hela 400 miljoner på ett år fick den applåder från de mest oväntade feministhåll. Det visade sig dock vara förslag som var framarbetade under socialdemokratiska regeringens tid och ”bara” sätta i sjön för Sabuni
Derför blev det tyst och slut på idéer efter det. Under 2007 användes endast en tredje del utav pengarna till insatser rörande jämställdhetsprojekt. Och det har inte blivit bättre. Jämställdhetsfrågan har hamnat vid sidan av och det finns ingen i Rosenbad som verkar bry sig om att Sverige tappar betydande mark i jämställdhetsfrågan.
All retorik om jämställdhet i början av mandatperioden bara var tomt prat. Att inkomstskillnaderna mellan män och kvinnor består och är mer än en tusenlapp i månaden är bevis nog för detta påstående.
Jämställdhet är ett politiskt begrepp definierat som jämlikhet mellan könen. Jämställdhet innefattar mäns och kvinnors lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter. Kön ska aldrig vara ett hinder för personlig utveckling, möjlighet till samhällsinflytande eller inflytande över det egna livet.
Tyvärr har den nuvarande regeringen orsakat växande klyftor inte bara mellan klasserna utan även mellan könen. Enligt beräkningarna från RUT har fattigdomen bland barn med ensamstående föräldrar, majoriteten kvinnor, ökat från 19 procent 2006 till 30 procent 2009. En utav de bakomliggande orsakerna till denna radikala tillbakagång är regeringens försämring av arbetslöshetsförsäkringen, sjukförsäkringen och föräldraförsäkringen.
Kvinnor som grupp är oftare visstidsanställda, deltidsarbetslösa, föräldralediga, hemma med sjukt barn, ensamstående med barn eller långtidssjukskrivna än män som grupp. Och det är just dessa grupper som har fått betala notan för regeringens orättvisa politik.
Regeringen har tagit Sverige ett stort steg bakåt när det gäller både jämställdhet och jämlikhet.
Ojämlikhet är inte lösningen på Sveriges problem
Alltsedan 1876 har Sverige haft en statsminister. På dessa 133 år har 42 regeringar haft en chef. Alla dessa 42 har varit män. Män och åter män. Det hjälpte inte att de svenska kvinnorna fick rösträtt 1921.
Kampen för allmän och lika rösträtt tog ungefär 40 år. Men under mer än dubbelt så lång tid har inte den ena halvan av befolkningen lyckas få en enda företrädare för sitt kön på den främsta politiska posten i landet.
Nu är det dags! Detta tycker jag först och främst ni kvinnor skall påpeka. Om vi inte lyckas 2010 kanske det dröjer 134 år ytterligare!
Hej!
Jag tittar gärna på rut-undersökningen om ensamstående. /Helene
