Monica Greens blogg

Det kan uppfattas som fel att vi Riksdagsledamöter engagerar oss i lokalpolitiken.

Men det kan också vara tvärtom, nämligen mycket bra. Att inte ”bara” vara i Stockholm som vi blir beskyllda för. Att veta om debatterna om avsaknaden av fritidsgårdar, ta del av matdiskussionen på skolan och äldreboendet, hålla sig ajour med byggplaner för småhus och butiker m.m.

Oavsett om vi är invalda i kommunfullmäktige eller ej är det just i människors vardag vi tar vår utgångspunkt när vi lägger förslag i Riksdagen.

När jag tar del av vad DN kartlagt om närvaron på kommunfullmäktiges möte ser jag att en tredjedel av oss endast missat 1-3 möten. Men jag noterar att DN vänt på det och fokuserar på den andra tredjedelen som missat mer än hälften av mötena. Naturligtvis tycker statsvetare att det inte är bra och Brors uttalar sig om politikerförakt.

I Skaraborg har vi som tradition att vi ställer upp i kommunfullmäktige just för att ha en lokal förankring. Men jag vet valkretsar som inte alls har med Riksdagsledamöter i sina fullmäktigeförsamlingar. Att vi har olika förutsättningar att engagera oss beror nog på hur uppdraget ser ut på Riksplan och naturligtvis också när kommunen beslutar sig för att ha sina möten. Om en kommun lägger sina fullmäktigemöten på en tisdag så vet de att det är en omöjlighet för oss Riksdagsledamöter att engagera oss. Det är uppenbart att den borgerliga majoriteten i Skinnskatteberg ville bli av med en så duktig debattör som Sven-Erik Österberg.

Att Urban Ahlin inte hinner ta del i så många fullmäktige möten, har jag full förståelse för.

Vi som känner Urban vet att han inte lämnar någon fråga att rinna ut i sanden. Han engagerar sig inte bara till 110% utan också in i minsta detalj. Jag vet att han inte lämnar kommunpolitiken, trots att han inte är på mötena.

Men jag undrar varför DN bara kollat 2 av de 4 år som en mandatperiod består av?