Att jag aldrig lär mig
Nu har jag gjort det igen. Lämnat in skidorna för vallning innan Vasaloppet trots att det är kass. Jag har kört flera Tjejvasan, Halvvasan, Engelbräcktsloppet och nu också hela Vasaloppet på 9 mil. Vid två av dessa tillfällen har lämnat in skidorna till proffs för vallning, båda dessa gånger har början på loppet blivit en pina. Vi de andra tillfällena har jag litat på att jag kan själv och för det mesta kört med tejp med gott resultat.
Inför dagens Öppna Spår gick jag återigen på reklamen om att det är enkelt, tryggt och säkert att lämna in skidorna. Trots att det är dyrt, vansinnigt dyrt, eller kanske just därför, trodde jag att de skulle lägga på för dagen lämplig valla. Men ack vad jag bedrog mig.
Det blev 2 mil utan fäste, just de två första milen som består av så mycket uppförs backar. Jag halkade bakåt vid varje skär vilket innebar att mina jumskar fick slita alldeles för mycket.
När jag bad om hjälp i Mångsbodarna frågade tjejen som hjälpte mig om varför jag inte hade fästvalla under hela foten utan bara från halva foten och uppåt svarade jag – för att jag litade mer på proffsen än på mig själv.
Allt gick ändå bra tillslut. Fästvalla och fint väder gjorde mig på gott humör och jag fick upp farten mellan Everstberg och Oxberg sedan var det bara att staka på inför målet.
När jag efter 10 timmar och 27 minuter anlände klockstapeln i Mora var jag sliten, trött och hur lycklig som helst.
AB expr 2 DN 2 svd svt 2
