Inte en sådan natt till
Tredje gången gillt, heter det och så kanske det blir för mig också. Dvs att det får räcka med att köra Vätternrundan tre gånger.
Årets lopp började fantastiskt. Motala tog emot hela cykelsverige i sin finaste sommarskrud. Vi njöt i fulla drag när vi cyklade mot Gränna och såg solnedgången över Vättern. I Jönköping åt vi köttbullar och mos innan vi tog oss an de fruktansvärda Bankerydsbackarna i mörkret. När klockan var halv tre blev vi överraskade med världens godaste pannkakor Fagerhult. Livet lekte och vi såg fram emot soluppgången och fågelsång.
Sedan var det stopp på roligheterna. Visserligen startade det med i lätt regn i Hjo, som vi var beredda på. Men sedan blev det bara värre och värre. När vi kom till Karlsborg på lördags förmiddagen var vi helt dyblöta in i minsta lilla vrå av kläder och kropp. Vi tog skydd i ett tält, som fylldes med fler och fler frusna och våta cyklister. Det fanns ingen ljusning och vi övervägde om vi skulle bryta. Men vi övertalade varandra att åtminstone cykla vidare i ösregnet till nästa matkontroll. Där i Boviken uppmuntrades vi av serviceinriktade funktionärer, som tröstade oss med att det bara är sju mil kvar och inte så tuffa backar. Vi tog sats igen och lyckades med mycket möda och stort besvär ta oss till Hammarsundet.
Och där började det ljusna. Visserligen var vägarna och våra kläder blöta men vi fick extra kraft av god choklad och beslöt oss för att slutföra loppet. De fyra sista milen var jobbiga, tuffa och backiga. Men vi klarade det. När vi rullade in över mållinjen var jag helt slut men ändå glad över att inte varit en av de 1800 som fullt försåtligt bröt loppet.
Ska jag köra igen? Njae, förmodligen inte. Å om jag gör det ska jag ha världens bästa cykelregnkläder med mig på pakethållaren.
Nu ska jag sova med medaljen på magen :)
