Om viljan finns
Idag har Riksdagen utrikespolitisk debatt. Jag lyssnar på Carl Bildts många stora vackra ord men utan särklit mycket konkret innehåll.
Urban Ahlin beskriver hur svenska utrikespolitiken borde vara en stark röst för fred, folkrätt och mänskliga rättigheter. Politiken ska bidra till internationellt samarbete och solidaritet samt främja svenska intressen.
Socialdemokraterna ser Förenta nationerna som navet i det internationella
samarbetet. Vi vill stärka Sveriges roll i FN och har länge krävt att
Sverige ska bifalla organisationens önskemål om fredsbevarande trupper till
exempelvis Afrika. Regeringen har istället dragit ner FN-engagemanget till
en närmast genant låg nivå.
Vi socialdemokrater vill stärka det svenska arbetet för att främja
mänskliga rättigheter. Regeringens tal om mänskliga rättigheter och
demokrati kollapsade när utrikesministern inte ens kunde kräva egyptiska
diktatorn Mubaraks avgång eller välja sida mellan folket och Khadaffi i
Libyen.
Socialdemokraterna vill att Sverige ska vara en pådrivande kraft för fred
mellan Israel och Palestina. Splittringen i regeringen om synen på denna
konflikt har lett till svensk passivitet och tystnad när det gäller stödet
för den palestinska staten. Att stoppa expansionen av bosättningarna och
att erkänna den palestinska staten är viktiga steg mot en fredlig
tvåstatslösning. Men Sveriges regering tiger still.
Också i säkerhetspolitiken är sprickorna djupa i regeringen. En av varje
regerings grundläggande uppgifter, nämligen försvaret, har bannats som ett
särintresse. Sveriges stora engagemang för nedrustning är nu ett minne
blott. När andra länder flyttar fram positionerna för nedrustning av
kärnvapen och klusterbomber agerar Sveriges borgerliga regering istället
bromskloss.
Sveriges utrikespolitik kan bli progressiv och aktiv.
Om viljan finns
