Monica Greens blogg

Det har blivit en del frågor om min kandidatur  som S-kvinnors ordförande. Särskilt med tanke på att jag tycker att Carina Ohlsson är det naturliga, bästa och utmärkta valet som ordförande.

Frågorna är berättigade och tål att problematiseras. Dessutom har vi partiets kongress i färsk minne där det kändes, rätt eller fel, som att kandidater inte blev väl behandlade.

De första frågorna jag fick om att ställa upp som kandidat till ordförande avfärdade jag snabbt. Jag har blivit tillfrågad flera gånger tidigare men inte tyckt att jag vill utmana sittande ordförande mm. Dessutom som flera av er känner till, twittrade jag snabbt om Ylva Johansson eftersom hon är medial, har ett starkt namn och driver både jobb och jämställdhetsfrågorna på ett ypperligt sätt.

Till mitt eget distrikt mejlade jag om tänkbara kandidater, det var Ylva Johansson, Hillevi Larsson och så förståss Carina Ohlsson. Å det fanns andra namn under uppsegling.

Men jag fick ännu fler påstötningar från olika håll i landet och innan jag visste att Carina tackat ja till att kandidera hade jag sagt att det var OK att nominera mig.

 Jag minns

 den kvällen vi gick hem gemensamt till våra  övernattningslägenheter och båda berättade att vi hade sagt ja och sedan började vi skratta.....

 Jag hade helt enkelt lyssnat på de som kontaktade mig och  blev både glad och hedrad över vad de tyckte om mig. Jag som fått känna av näthatet en del, blir kanske extra glad när jag får höra hur bra andra tycker att jag är.  Nu har valberedningen sagt sitt och jag tycker att det blir fantastiskt bra med Carina Ohlsson.

Men det finns fler skäl till att vi inom S-kvinnor kan kandidera åtminstone tycker jag det.

Vi tar hand om varandra. Håller inte på med tjuv och rackarspel utan respekterar varandras styrkor och svagheter. Där tycker jag partiet har en del att lära. Det ska var Ok att kandidera utan att för den del bli baktalad eller ifrågasatt.