Monica Greens blogg

 

 

Förra helgen körde jag halvvättern och var helt lyrisk över allt ihop när jag kom i mål. När jag nu genomfört även den ”riktiga” rundan på 30 mil är jag också mycket nöjd med hela arrangemanget.

Tack till alla inblandade, arrangörer, volontärer, föreningar med flera för ett fint arrangemang.

Som vanligt var det hjälpsamma funktionärer överallt som kom med glada tillrop och uppmuntrande ord till alla trötta cyklister. Jag kanske inte helt nöjd med min egen insats men det kan jag inte skylla på någon annan än mig själv och möjligtvis på stormstyrkan. Men vindarna hade ju alla emot sig väster om Vättern, även om det kanske mojnade något på lördagseftermiddagen.

Jag startade på fredagskvällen och det gick bra i medvinden men plötsligt kom en regnskur som gjorde mig dyblöt eftersom jag inte hann få på mig regnkläderna. Regnet försvann men vätan, som gick in till och med i underkläderna, fick mig att frysa och jag fick ont i baksidan av låren (hamstrings) för att de blev för kalla. Jag hade helt enkelt fel kläder.

Det avhjälpes genom att jag fick skön massage i Ödeshög och jag bytte till torra kortbyxor, överdragsbyxor och regnjacka som jag hade i ryggsäcken. När jag fått upp värmen gick allt mycket lättare igen. Snabbt och lätt tog jag mig till den nya matdepån, några mil söder om Gränna (minns inte vad den heter och hittar inte namnen på depåerna på hemsidan)

Då var det mörkt och mina batterier i framlampan tog slut. Jätte bra att det gick att köpa nya batterier i depån. Sedan var det bara 2 mil till Jönköping där stannade jag för att äta köttbullar med mos. Det behövdes för sedan började både motvinden och uppförsbackarna i Bankeryd. Det var tufft men jag tyckte att det gick bra ändå och efter Fagerhultsdepån med kaffe och bananer kom gryningen och jag kunde se soluppgången över Vättern.

Det var fantastiskt underbart.

Trots motvinden tog jag mig till Hjo för att äta lasagne och fylla på vattenflaskan sedan var det bara att streta vidare mot Karlsborg och Boviken. Där trodde jag att det skulle bli lättare eftersom jag snart skulle vända neråt och det var ju ”bara” sju mil kvar. Men Boviken- Hammarsundet visade sig vara den tuffaste sträckan på grund av motvinden. Vi som cyklade där just då stod helt still trots att vi trampade.  Väl framme i Hammarsundet kändes det otroligt skönt och de 4 återstående milen i medvind gick förhållandevis lätt.

Att passera mållinjen i Motala med en optimistisk applåderande publik är en fantastiks känsla och det är bara så himla skönt att vara i mål. Jag beklagar olyckorna och hoppas att de iblandade tillfrisknar snart. Dessutom hoppas att arbetet med ännu mer blifria (eller bliglesa) sträckor blir möjliga i framtiden.

Tack än en gång ni som fixar detta, ni är fantastiska!