Monica Greens blogg

Så var Riksdagsåret det så kallade Riksmötet högtidligt invigt. 

Det var både fint, trevligt och spännande. 

Dessutom var det stort eftersom Skaraborgaren Urban Ahlin ledde dagen som nyvald talman. 

Utmärkt att Ärkebiskopen var så tydlig i sin predikan som byggde på den barmhärtige samariten. Hon betonade ansvaret om att ta hand om sin nästa oavsett om det är nära och kära eller en okänd främling i nöd.

Allra bäst var Peter Jöback som sjöng Gardells Annars vore jag inte jag och Andersson/Ulvaeus Guldet blev till sand. Han sjöng med en sådan kraft och styrka så jag hoppas att de markeringarna blev tydliga även för de som lider av främlingsfientlighet och de som försöker utnyttja folks 

Det är en smolk i glädjebägaren att Sverigedemokraterna är så stora i Riksdagen nu och att rasister ska få stort inflytande på beslut som kan gälla liv eller död för de som flytt från krig och förtryck. 

Sedan minglade vi och skvallrade om den kommande regeringen, utskottsplaceringar och vilka politiska frågor vi behöver prioritera i höstens arbete. Så som jobb, miljö, investeringar, jämställdhet, trygghet och skola mm

Senare på kvällen fick vi vara med om ytterligare en höjdpunkt på konserthuset med Kungliga Filharmonikerna. Konserthuschef Stefan Forsberg guidade oss genom konserten där publiken med stora känslosvall från kärleksdramatiken i Carmen, Elgars Enigmavariationer till den politiska spänningen i Sjostakovitjs musik. Det var musik av Brahms som Forsberg rekommenderade oss Riksdagsledamöter att vila till och musik av mexikanske Arturo Márquez som vi borde dansa till.