I Lissabon med IPU
Menas andra svalkar sig med välförtjänta dopp och lapar sol i sommarsverige sitter jag inne i Lissabons Parliament och diskuterar regler, förhållningssätt och värdegrund mm.
Missförstå mig rätt eller som det heter nu snälltolka det jag skriver.
Jag menar med hela mitt hjärta att alla som har möjlighet att koppla av nu i värmen ska göra det.
Men jag har ett mycket intressant internationellt uppdrag i IPU så när jag blev kallad till detta extra möte om framtidens utmaningar åker jag både med glädje och stolthet.
Interparlamentariska unionen, IPU, är en global organisation för självständiga staters parlament. Den grundades för mer än hundra år sedan i syfte att arbeta för fred och mellanfolkligt samarbete. Organisationen har för närvarande 178 nationella parlament som medlemmar. Jag har har varit med nu som Svensk representant för Riksdagen i åtta år. Det har varit mycket intressanta år.
IPU bildades 1889 och antalet medlemmar har mer än fördubblats under de senaste 30 åren. Bland organisationens uppgifter ingår att främja personliga kontakter mellan parlamentsledamöter i alla länder och verka för de parlamentariska institutionernas utveckling. Att hjälpa till med att bygga upp demokratiska funktioner, arbetssätt och fungerande parlament är en ständigt växande del av IPU:s verksamhet.
Vi i IPU arbetar också mycket med bistånd. Vi jobbar med representativ demokrati, mänskliga rättigheter och, inte minst, jämställdhet, våld mot kvinnor och kvinnors deltagande i politiken. Vilket passar bra för mig som också är ordförande för UN Women nationell kommitté Sverige. Ipu värnar också parlamentarikers mänskliga rättigheter och främjar internationell säkerhet och hållbar utveckling.
Vi har genom åren närmat oss FN som i första hand är regeringarnas möjlighet till samarbete, samförstånd och fredsarbete sedan 2002 har vi observatörsstatus i generalförsamlingen.
Det som bekymrar mig just nu är den polarisering som sker i världen. Denna hårdnade attityd visar sig även i IPU. Som exempel kan jag nämna att vi blivit tvingade att jobba med HBTQ-personers rättigheter om och om igen. Det borde vara självklart i en organisation som har mänskliga rättigheter som grundsten givetvis ska underlätta livet för alla människor oavsett kön, etnicitet eller sexuell läggning. Men tyvärr har väldigt många medlemsländer på ett bryskt, hårt nästan våldsamt sätt vägrat att ta med frågan på dagordningen.
Men det är bara att jobba vidare och aldrig ge upp. Nu är vi i Lissabon för att mangla igenom stadgar, samförstånd och statuter som ska underlätta för framtiden.
Det kommer att bli ett långdraget möte så jag vet vad jag gör under lördagskvällen......
- förhandlar! Men det är det värt!
