Monica Greens blogg

Att anlända den hektiska järnvägsstationen i Kiev var helt okey men det känns beklämmande att se anslag med försvunna barn. Många tankar drar igång om trafficking, organdonationer, våld och om barn som aldrig ska få sina föräldrar igen pga cyniskt utnyttjande av våra mest utsatta. Ett tydligt exempel på fattigdom och att rättsväsendet inte fungerar.

Trots det blev det en fin tågresa i solnedgången mellan Kiev och Lviv, visserligen 6 timmar lång men helt okey att vila, läsa och titta på utsikten. 

Vi anlände sent dvs kl.23 till den fina staden Lviv, som ligger i Ukrainas västra del vid floden Poltava, och har ca 730 000 invånare. Här har Svenska trupper plundrat och krigat i slutet på 1600 talet och början på 1700 talet. Lviv har tillhört både Polen, Österrike-Ungern, Ryssland och Sovjet innan Ukraina blev självständigt 1991. Här är befolkningen både mer västvänliga och är enligt opinionsmätningarna den enda delen av landet där partiets Folkets tjänare inte är mest populärt. Här tycks den nyligen avsatte Petro Porosjenkos parti fortfarande ha starkt stöd. Kanske för att det partiet säger att de jobbar för ett fritt och självständigt Ukraina som närmar sig EU.

Igår när vi anlände Lviv var det kolsvart och vi kunde bara skönja husen i centrum. Idag fredag ska vi ta reda på mer om staden och dess invånare innan min kollega från Nederländerna och jag reser vidare till landsbygden uppe i bergen som gränsar mot Slovakien. Det är där vi ska hålla till på valdagen.