Monica Greens blogg

Alldeles nyligen insåg jag att jag missat en oerhört viktig punkt på ett möte jag deltog i. Inte vilket möte som helst utan ett möte som jag själv ledde. I det läget borde jag ha stannat upp, reflekterat, lyssnat och backat men det gjorde jag inte. Jag fortsatte som om ingenting hade hänt och stod på mig. Det ångrar jag nu.

Att erkänna sina misstag sitter djupt och stoltheten tar oftast över.

Naturligtvis är det viktigt att gå vidare och kunna fortsätta för att inte tappa fart.

Men det är minst lika viktigt att vara ödmjuk, inkännande och prestigelös.

Det är viktigt eftersom de som berörs ska känna respekt och tilltro. Det är också viktigt för mig själv. Att erkänna sina misstag är nödvändigt för att kunna lära sig något.

Vi lär oss mycket i dessa annorlunda, utmanade och omtumlande tider.

Jag önskar att jag har lärt mig vara ödmjuk. Jag vill be om ursäkt och hoppas att de det berör vet att alla gör misstag och att de kan förlåta mig.

På så sätt kan vi alla fortsätta tillsammans.

Ibland är det bra att stanna upp. Lära sig av misstagen och lära känna sin omgivning. Nu funderar jag på det där uttrycket som används i dessa sammanhang, är det?

"Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden." 

Det är ett bevingat och bra uttryck som vi alla borde använda ofta. 

Fast å andra sidan kanske det ändå inte prickade rätt på det jag vill ha sagt.

Kanske är detta jag just skrivit tillräcklig för att jag fortsättningsvis ska visa hänsyn och respekt. 

Påminn mig gärna när jag glömmer denna min nya insikt. 

Ta hand om er.