Monica Greens blogg

Varför ser vi så få kvinnor på ledande poster i Sverige, världens mest jämställda land? Den frågan ställde Carina Ohlsson och jag oss när vi åkte till FN:s kvinnokonferens i Peking 1995. Det är sorgligt att den är lika aktuell i dag.

Vi kan ändå konstatera att det hänt en hel del på vissa områden. I dag finns fler kvinnliga partiledare, generaldirektörer och näringslivstoppar än för 25 år sedan. När vi kommer till de verkliga toppositionerna, i såväl stora som små bolag, ser det annorlunda ut. Vi har fortfarande inte haft en enda kvinnlig statsminister i Sverige, trots att det varit nära.

Och löftet att förbättra flickors och kvinnors situation i världen har ännu inte förverkligats. Tvärtom ökar nu klyftorna mellan kvinnor och män. Så även i Sverige som tappat fart i jämställdhetsarbetet.

Porten till styrelserummen har öppnats men är fortfarande alldeles trång för kvinnor. Ett av fyra företag på börsen har inte en enda kvinna i ledningsgruppen. Här finns en osynlig spärr. Det sitter en portvakt som noga sorterar bort kvinnor med en mängd outtalade argument. Portvakten heter patriarkat och sitter tyvärr djupt rotad i samhällets alla grenar. 

Vi ska givetvis glädja oss åt de framsteg som gjorts, men vi måste fortsätta synliggöra de osynliga hindren.

Vad är det då som står i vägen? Är det männen som inte släpper ifrån sig makten eller är det de få kvinnor som tagit sig in som inte vill dela med sig? Vill kvinnorna inte ta makten över sig själva och ännu mindre över andra?

Ordet makt kan ibland låta avskräckande och används ofta i negativa sammanhang. "De vill bara ha makten" är ett uttryck som ska låta avskräckande men det omvända "maktlöshet"är också negativt. Vem vill egentligen inte ha makt över sitt liv? Låt oss en gång för alla slå fast att makt är fint och alldeles för viktigt för att männen ska fortsätta lägga beslag på den.

Boken Lyft varandra en guide till halva makten kommer ut i augusti och handlar bl.a om detta. Beställ den här:

https://www.greenkontakten.se/bok.php