Monica Greens blogg

Som offentlig person är jag van bli att bli granskad. Jag skriver detta mest för att jag vill skaka av mig den olustkänsla jag fick i samband med en dialog jag har haft det senaste dygnet.

Politiker ska i ett öppet demokratiskt samhälle med rätta både granskas och tåla kritik. Därför såg jag till att på någon timmes varsel vara på plats när lokalradion, Radio Skaraborg, ville ställa några frågor om den inkomstgaranti som jag är berättigad till. 

Jag fick frågor om mina inkomster, vilka jobb jag hade sökt, varför jag inte hade jobbat inom vården under pandemin och varför arbetslösa har sämre villkor än föredetta riksdagsledamöter och kommunalråd. 

Jag beskrev min verklighet med jobb som valobservatör för Folke Bernadotteakademin som blivit inställda pga coronapandemin, om att jag har hög arbetskapacitet och gärna tar mig an nya utmaningar. Dessutom beskrev jag att jag även är aktiv i många ideella organisationer och att det engagemanget blivit större när jag fått möjlighet till det.  

En dag senare fick jag ett nytt telefonsamtal från samma journalist med följdfrågor, förmodligen hade jag varit otydlig och naturligtvis har jag full förståelse för det, men jag var upptagen med mycket annat så jag bad att få frågorna via mejlen så att jag skulle kunna svara senare.

Då uppstod en ganska konstigt situation då journalisten ville ha svar omedelbart. Jag försökte förklara att jag inte skulle kunna svara med en gång. Men jag blev beskylld för att bete mig som jag var i en lekstuga, vilket gjorde mig ledsen. Innan vi lade på fick jag veta att om jag inte svarade under dagen skulle det gå ut som en nyhet att jag inte svarade. 

Det tog jag som en intäkt för att jag hade dagen på mig att svara. 

Frågorna jag fick via mejl handlade bland annat om vilka olika inkomster jag hade haft för tre år sedan och om det var moraliskt rätt att ta emot inkomstgaranti. 

Eftersom jag just skulle på ett lunchmöte tänkte jag att jag tar reda på de efterfrågade inkomsterna under eftermiddagen. Döm om min förvåning när journalisten ringde två gånger under den närmaste timmen och frågade när jag skulle svara. Jag lovade att svara inom kort. Men journalisten ville ha ett tydligare svar eftersom "inom kort" kan tolkas olika. Jag förtydliga att jag skulle svara under dagen.  Å jag svarade 30 minuter senare. Här är svaren:

Med de inkomster jag får sänkts min inkomstgaranti, som är 66% av ett Riksdagsarvode.  Inkomster jag har haft är från Skövde kommun, Folke Bernadotteakademin Göteborgsoperan mm. De jag har fått ersättning av, redovisar det till Skatteverket.

I takt med att mina andra inkomster ökar sänkts min inkomstgaranti. För att få inkomstgaranti måste jag redovisa mina andra inkomster till SPV. Efter kalenderåret är slut görs en årsavstämning mot faktiska övriga inkomster och kan leda till återkrav eller utbetalning. 

Jag följer de regler som finns för den inkomstgaranti jag har jobbat ihop till efter 24 år i riksdagen. Lagen heter 2016:1108, om ersättning till Riksdagsledamöter. Jag fyller i de uppgifter som krävs av mig och jag har även svarat på frågor direkt från arvodesnämnden och från SPV. 

Om reglerna och lagen är orättvis eller omoraliskt jämfört med andra grupper ska den ändras. 

Tills dess följer jag den nuvarande lagen och begär det jag är berättigad till. 

Tack vare den inkomstgaranti jag är berättigad till har jag kunnat jobba mer åt ideella organisationer, med insamlingar till våldsutsatta kvinnor, förlossningsskade kvinnor i Etiopien samt kvinnor på flykt bl.a från krigets Ukraina. 

Som sagt, det är inte ett dugg synd om mig. Jag blir bara lite trött av att bli beskylld för att bete mig som om jag var i en lekstuga och att jag skulle vara omoraliskt för att jag följer de regler som finns.