Mellan bomullsfält och Mississippifloden
Vi är mitt uppe i den knivskarpa presidentvalskampanjen i USA och jag befinner mig i Tennessee sedan några veckor tillbaka. Här observera hur människor i gemen upplever valkampen, hur partierna bedriver sina kampanjer och hur frivilligorganisationer hjälper till med att upplysa om hur valet går till rent praktiskt mm.
Jag får som oberoende valobservatör inte uttala mig om dessa frågor ännu och inte ha någon mening om den troliga valutgången. Det kommer jag att återkomma till.
Vad jag kan konstatera är att skillnaderna är enorma mellan människor, skillnad både på viljan att rösta och möjligheter att rösta. Om du tex har två jobb för att få tillräcklig inkomst för att det ska räcka till mat och hyra. Då kanske du inte vare sig hinner, orkar eller kan rösta osv.
Låt mig istället berätta om en dråplig händelse för några dagar sedan då vi flyttade från Nashville till Memphis. Vi hade sett på kartan en roligare väg än motorvägen, The Great River Road som skulle följa Mississippi-floden. Så vi började köra i den riktningen. Vi åt lunch i Jackson TN och tog sedan av på en något mindre väg.
I början var det också väldigt skönt att komma bort från de 16-filiga motorvägarna och se sig omkring. Trump-affisherna var större och tätare vilket stämmer med uppgifterna att landsbygden är och har varit mycket konservativ. Omgivningarna var vackra och plötsligt dök bomullsfälten upp och skördetröskorna som körde på åkrarna.
Vi stannade vid vägkanten och tog kort uppfyllda av känslan av att befinna sig mitt i den amerikanska landsbygden.
Efter någon timme blev dock mobiltäckningen sämre och GPSen slutade att fungera, tur att vi hade skaffat en vanlig hederlig papperskarta tänkte vi. Efter ett tag började vi dock fundera på om vi inte hade sett samma gårdar, gamla bilar och missionshus flera gånger.
Det kändes inte helt optimalt att vi kört fram och tillbaka…..
Då skakade GPSen igång men den ledde oss in på allt smalare och smalare vägar mot samhället Hales Point. Det började kännas som i filmen Den sista färden och vi började fantisera om att någon skulle börja spela banjo för oss, som i filmens början. Tiden gick och vi ville komma bort från området innan det blev mörkt. Vi hade ingen lust att ta in på ett pensionat just där och då.
Vi tog oss samman och ställde GPSen på snabbaste vägen till Memphis istället. Tillslut hittade vi en större väg vilket kändes tryggt. Vi stannade och tog en kopp kaffe på en mack innan vi körde i mörkret men med fullmåne den sista en och en halv timmen till hotellet i Memphis.
Inget hände och det var inte farligt någon gång, det vara bara känslan och fantasin som spelade oss ett spratt. Vi skrattade gott åt händelsen och något säger mig att om vi ska köra av den stora vägen så blir det på förmiddagarna fortsättningsvis.
