40 år sedan mordet på Olof Palme – solidariteten får aldrig tystna
Det har gått 40 år sedan Olof Palme mördades på öppen gata i Stockholm. Än i dag är det svårt att förstå vidden av det som hände den där februarikvällen 1986. En statsminister – mitt i livet, mitt i kampen, mitt i samtalet med människor – rycktes ifrån oss. Men det som inte kunde tystas var idéerna.
Jag mötte Olof Palme som ung SSU:are, både i Lidköping där jag bodde då och på Bommersvik. Jag minns närvaron. Allvaret. Men också värmen. Han var lika självklar i samtalet med en ung medlem som i talarstolen inför tusentals människor. Det kändes att politiken handlade om något större – om människors liv, om världen, om ansvar.
Palme brukade berätta att han blev socialdemokrat när han som ung såg de enorma klyftorna i andra delar av världen. Han såg fattigdomen, orättvisorna och hur människors livschanser avgjordes redan vid födseln. Den insikten förändrade honom. För honom var solidaritet inte en retorisk figur – det var en moralisk hållning. En övertygelse om att orättvisor angår oss alla.
Internationell solidaritet var en självklar del av hans politiska kompass. Han vågade kritisera förtryck, oavsett om det kom från stormakter eller diktaturer. Han talade klarspråk om Vietnamkriget, om apartheid, om människors rätt att leva i frihet och värdighet. Han stod upp för demokrati och mänskliga rättigheter – inte för att det var bekvämt, utan för att det var rätt.
I dag, 40 år senare, lever vi i en tid där klyftorna åter växer – både globalt och här hemma. Nationalism och egoism utmanar tanken om gemensamt ansvar. Just därför är Palmes budskap mer relevant än någonsin. Solidaritet är inte naivitet. Det är insikten om att våra liv hänger samman. Att fred, jämlikhet och demokrati måste försvaras – varje dag.
Palme stod för jämställdhet, rättvisa, solidaritet och demokrati. Han visade att politik är att vilja. Att vilja förändra. Att vilja utjämna klyftor. Att vilja bygga ett samhälle där ingen lämnas efter.
Vi som mötte honom bär med oss minnena. Men ansvaret är större än så. Det handlar om att föra idéerna vidare. Att fortsätta stå upp för internationell solidaritet. Att fortsätta kämpa mot orättvisor – var de än finns. Att aldrig acceptera att världen delas upp i vi och dem.
40 år har gått. Skotten på Sveavägen ekar fortfarande i vår historia. Men ännu starkare är ekot av orden om solidaritet.
Och de får aldrig tystna.
